Moderaterna har haft sitt så kallade Sverigemöte. Ulf Kristersson har hållit tal om behovet av samling i en allvarstid. Ja, det var en allvarsam statsminister som pratade till de sina.
Visst finns mycket att oroa sig över. Ett krig i Ukraina som aldrig tycks ta slut. Gängkriminaliteten här hemma som inte heller verkar minska utan tvärtom exploderar i nya dödsvågor med ojämna mellanrum. Och en lågkonjunktur som inte riktigt vill ta slut.
Min utgångspunkt har varit att Tidöregeringen kommer sitta kvar men att det hänger på den ekonomiska återhämtningen. Prognoserna pekade mot att den skulle komma i år. Nu har vi fått en rad räntesänkningar, men folk har inte börjat sätta sprätt på dessa pengar. Vi håller i slantarna. Antalet konkurser minskar inte, och arbetslösheten fortsätter uppåt. Vi har nu en arbetslöshet på runt 10 procent, vilket med svenska mått mätt är väldigt högt. Tiden när Socialdemokraterna vid 00-talets början talade om full sysselsättning och satte ett arbetslöshetsmål på fyra procent känns avlägsen. Nu har vi vant oss.
DN har rätt i att Moderaterna står vid ett vägskäl kring vilket parti det vill vara. M har nu styrt Sverige i två och ett halvt år men inte upplevt något lyft i opinionen. Partiets löfte om ett ”paradigmskifte” på en rad områden, inte minst inom migrations- och rättspolitikområdet, har ännu inte burit frukt. Många upplever att det fortfarande skruvas i marginalerna och flyttas kommatecken.
DN:s lösning är uppenbarligen att Moderaterna söker sig tillbaka till Reinfeldts nya moderater. Visst, det var en lyckad tid för partiet med rekordbra valresultat och väldigt fina förtroendesiffror för statsministern själv. Men hur gick det egentligen för Sverige under dessa år? Det var ju under Reinfeldts ledning som många av de problem som Sverige hade eskalerade utom kontroll. Moderaterna under denna tid struntade i försvaret, ignorerade alla problem som migrationen förde med sig och lade sig på rygg efter att målet på 20 000 poliser hade uppnåtts.
”Det var en annan tid”, brukar moderater ursäkta sig med. För den moderata partikulturen, ja, men inte för samhället i övrigt. Det var många som såg problemen växa till sig, men eftersom Reinfeldt införde åsiktsförbud i vissa frågor var det hart när omöjligt även för nyktra människor att lyfta rimliga lösningar på verkliga problem. Problemen fanns nämligen inte för partiledningen.
Om Ulf Kristerssons regering inte lyckas åstadkomma en kännbar vändning på något av områdena kriminalitet, ekonomi och migration blir det svårt att bli återvald. Å andra sidan ser möjligheterna att bilda en stabil regering på vänstersidan inte ut att förbättras heller. Även om Socialdemokraterna växer, som alltid i opposition, lär det krävas minst två samarbetspartier för att få ihop en majoritet. Förmodligen tre. Och då är vi tillbaka i dilemmat hur Vänsterpartiet och Centerpartiet ska kunna komma överens. I skrivande stund vet vi inte ens vem som kommer leda C i nästa valrörelse.
Kristersson kommer försöka använda enigheten ”på sin sida av politiken” som en styrka i valrörelsen. Det lär dock inte räcka om han inte också kan peka på en enda större politisk framgång. Frågan är vilken den ska kunna vara. De egna kärnväljarna har inte fått sina stora skattesänkningar. Sverigedemokraterna har inte riktigt fått de skärpningar av migrationspolitiken som de önskat. Liberalerna och Kristdemokraterna har som väntat inte alls lyckats sätta några avtryck i politiken, förutom som bromsklossar här och var. Vem i Tidögänget är egentligen nöjd med vad som åstadkommits? Och om de egna väljarna inte är nöjda, hur ska någon annan kunna övertygas om att rösta blått?
Vi har varit inne på det förut – den gångna mandatperioden är mycket av en missad möjlighet. Det hade kunnat göras mer. Med en riksdagsmajoritet bakom sig finns egentligen ingen anledning till att Tidöregeringen ska behöva trippa fram på äggskal. Koalitionsregeringar innebär alltid ändlösa kompromisser, men Kristersson skröt inför förra valet om hur enig hans kollegor var gällande riktningen på politiken. Att peka åt samma håll räcker dock inte – det måste ske en rörelse framåt också.
Kristersson anser sig leda ett parti för hoppfulla. Målet måste rimligen vara att skapa ett land för hoppfulla. Just nu är det många som inte riktigt känner det där hoppet inför framtiden. Snarare oro. Samhällsutvecklingen är helt enkelt väldigt dyster.
Tidögänget har ett år på sig. Våren 2026 måste svenska folket känna att samhällsutvecklingen går åt rätt håll. Kanske inte så snabbt som det hade önskat, men ändå att det pekar i rätt riktning vad gäller brottsbekämpning och ekonomisk återhämtning. Annars kommer detta Tidösamarbete bli betraktat som en historisk parentes.
Det är inte lätt. Partierna, samtliga i Riksdagen, har ofta lovat en massa i valrörelser men sen blir inte det mesta av. Varför? Ja, de måste kompromissa. S låter ju MP göra både det ena och det andra så länge de får sitta vid makten. Tidöregeringen har inte samma iver. Vi får se vartåt det lutar om ett år.
Någon särskild anledning till att du är mer tveksam här än i att förutbestämma kriget i Ukraina?
Jag har ju följt svensk politik i minst 50 år. Så jag har viss erfarenhet av hur det kan gå. Ukrainakriget kan bara sluta på ett sätt. Rysslands nederlag.
”Vi har nu en arbetslöshet på runt 10 procent,”
Antalet sysselsatta var i november 2024 5 160 000 personer enligt SCB.
Det kan dock ifrågasättas hur sysselsatta de egentligen var, eftersom begreppet ”sysselsatt” bara innebär att en person ska ha arbetat minst en timme under en given vecka.
Antalet anställda i Sverige är cirka 4 900 000 personer, vilket innebär att 2 600 000 personer inte har någon anställning.
Således kan vi konstatera att antalet personer som arbetar på riktigt är väsentligt färre och att antalet arbetslösa är betydligt högre än vad man vill påskina.
Det finns olika sätt att mäta detta, men vi brukar prata om ”öppen arbetslöshet” vilket exkluderar en rad grupper som inte har reguljära anställningar. Se SCB och AF.
Antalet sysselsatta var 4.5 miljoner 1990, sen gick vi ner till 4.0 miljoner 1993 och efter det tog det till 2013 tills vi var tillbaka på 4.5 miljoner.
Efter 2013 har vi långsamt gått upp till 5 miljoner år 2023. Men under denna period har vi även haft extremt stor immigration, cirka 1.2 miljoner.
Totalt har befolkningen ökat från 8.5 miljoner år 1990 till 10.5 nu, samtidigt som antalet sysselsatta endast har gått upp med en halv miljon. En stor del av denna ökade sysselsättning är rimligen även direkt relaterad till invandringen, dvs. det är ökande kostnader snarare än verklig tillväxt. T.ex har vi rimligen fått många tusen nya väktare-ordningsvakter.
De här siffrorna indikerar ett i princip hopplöst läge, där en stor del av de som har kommit till Sverige är en ekonomisk belastning snarare än en tillgång. Vilket inte borde vara förvånande för någon, men givet den demografi vi har nu blir problemet bara större med tiden.
När jag ser Ulf Kristersson på bild ser jag en man som utstrålar inkompetens. Hen röstade för att ca 9 GSEK av våra pensionspengar försvann i det onoterade Northvolts konkurs. Ytterligare pensionspengar kommer snart försvinna i det onoterade Stegras kommande konkurs.
Och hur har inte Ulf omanligt krupit inför Erdogan för att få in Sverige i den kriminella organisationen nato. Genom natomedlemskapet, rudimentärt eget territorialförsvar, beväpning av Ukraina och kaxig antirysk krigsretorik vill hen förstöra den drygt 2 sekler långa välståndsskapande, militärt alliansfria fredsperiod som Sverige har haft.
Hen är också garanten för att den destruktiva massinvandringspolitiken fortsätter. Hen har inte ändrat sig därvidlag. Hen trampar på i det reinfeldtska folkutbytet.
Summa summarum: Hen ger mig inget hopp!
”Just nu är det många som inte riktigt känner det där hoppet inför framtiden. Snarare oro. Samhällsutvecklingen är helt enkelt väldigt dyster.”
Tja, det är inte så kul att gradvis bli en del av 3je världen. Men det är vad vi har satsat hårt på och nästan säkert kommer vi att lyckas.
”Våren 2026 måste svenska folket känna att samhällsutvecklingen går åt rätt håll. Kanske inte så snabbt som det hade önskat, men ändå att det pekar i rätt riktning vad gäller brottsbekämpning och ekonomisk återhämtning. ”
Det verkar osannolikt. Kanske kan vi få lite fart på delar av ekonomin genom att låna och spendera på upprustning, men risken är hög att detta ger mer inflation och då även högre räntor. Vi fick den största ränteuppgången på nästan 30 år i Tyskland när de nyligen förklarade att de tänker köra stora underskott framöver.
Vad gäller brottsbekämpning ser jag det som uteslutet att vare sig den sittande eller kommande regeringen ska kunna vända trenden. Tvärtom lär det bli mycket värre.
Varför så pessimistisk? Det kommer inte att bli värre. Däremot tar det tid att vända trenden. Polisen i min hemstad är mycket optimistisk. De har fått bort buset från ett utanförskapsområde och är på god väg att lyckas i ett till område. När det är klart har vi inget utanförskapsområde i vår stad. Nära Stockholm. Varje månad får vi en rapport från Polisen. Strax ska jag iväg för ett möte som inleds med kommunpolisen.
Om inte koalitionskompromissandet, som somliga kallar det, kommer upp till ordentlig diskussion ganska snart riskerar också Sverige snabbt sjunkande valdeltagande. Varför ska man pallra sig iväg till vallokalen för att antingen rösta på mer samma samma eller mer samma men nån grad annorlunda?
Det var hit alla trianguleringar, överenskommelser och värdegrunder egentligen ville. En väljarkår som inte förväntar sig någonting alls på riktigt. Titta bara på reaktionerna på Trump. Han menar vad han säger/sagt och driver igenom det.
En hel värld förvånas, ja chockas. Det är INTE vad man förväntar sig av en politiker.
Politik ska skötas av de upplysta få som kompromissar fram lösningar i brist på opposition..