Moderaterna har haft sitt så kallade Sverigemöte. Ulf Kristersson har hållit tal om behovet av samling i en allvarstid. Ja, det var en allvarsam statsminister som pratade till de sina.

Visst finns mycket att oroa sig över. Ett krig i Ukraina som aldrig tycks ta slut. Gängkriminaliteten här hemma som inte heller verkar minska utan tvärtom exploderar i nya dödsvågor med ojämna mellanrum. Och en lågkonjunktur som inte riktigt vill ta slut.

Min utgångspunkt har varit att Tidöregeringen kommer sitta kvar men att det hänger på den ekonomiska återhämtningen. Prognoserna pekade mot att den skulle komma i år. Nu har vi fått en rad räntesänkningar, men folk har inte börjat sätta sprätt på dessa pengar. Vi håller i slantarna. Antalet konkurser minskar inte, och arbetslösheten fortsätter uppåt. Vi har nu en arbetslöshet på runt 10 procent, vilket med svenska mått mätt är väldigt högt. Tiden när Socialdemokraterna vid 00-talets början talade om full sysselsättning och satte ett arbetslöshetsmål på fyra procent känns avlägsen. Nu har vi vant oss.

DN har rätt i att Moderaterna står vid ett vägskäl kring vilket parti det vill vara. M har nu styrt Sverige i två och ett halvt år men inte upplevt något lyft i opinionen. Partiets löfte om ett ”paradigmskifte” på en rad områden, inte minst inom migrations- och rättspolitikområdet, har ännu inte burit frukt. Många upplever att det fortfarande skruvas i marginalerna och flyttas kommatecken.

DN:s lösning är uppenbarligen att Moderaterna söker sig tillbaka till Reinfeldts nya moderater. Visst, det var en lyckad tid för partiet med rekordbra valresultat och väldigt fina förtroendesiffror för statsministern själv. Men hur gick det egentligen för Sverige under dessa år? Det var ju under Reinfeldts ledning som många av de problem som Sverige hade eskalerade utom kontroll. Moderaterna under denna tid struntade i försvaret, ignorerade alla problem som migrationen förde med sig och lade sig på rygg efter att målet på 20 000 poliser hade uppnåtts.

”Det var en annan tid”, brukar moderater ursäkta sig med. För den moderata partikulturen, ja, men inte för samhället i övrigt. Det var många som såg problemen växa till sig, men eftersom Reinfeldt införde åsiktsförbud i vissa frågor var det hart när omöjligt även för nyktra människor att lyfta rimliga lösningar på verkliga problem. Problemen fanns nämligen inte för partiledningen.

Om Ulf Kristerssons regering inte lyckas åstadkomma en kännbar vändning på något av områdena kriminalitet, ekonomi och migration blir det svårt att bli återvald. Å andra sidan ser möjligheterna att bilda en stabil regering på vänstersidan inte ut att förbättras heller. Även om Socialdemokraterna växer, som alltid i opposition, lär det krävas minst två samarbetspartier för att få ihop en majoritet. Förmodligen tre. Och då är vi tillbaka i dilemmat hur Vänsterpartiet och Centerpartiet ska kunna komma överens. I skrivande stund vet vi inte ens vem som kommer leda C i nästa valrörelse.

Kristersson kommer försöka använda enigheten ”på sin sida av politiken” som en styrka i valrörelsen. Det lär dock inte räcka om han inte också kan peka på en enda större politisk framgång. Frågan är vilken den ska kunna vara. De egna kärnväljarna har inte fått sina stora skattesänkningar. Sverigedemokraterna har inte riktigt fått de skärpningar av migrationspolitiken som de önskat. Liberalerna och Kristdemokraterna har som väntat inte alls lyckats sätta några avtryck i politiken, förutom som bromsklossar här och var. Vem i Tidögänget är egentligen nöjd med vad som åstadkommits? Och om de egna väljarna inte är nöjda, hur ska någon annan kunna övertygas om att rösta blått?

Vi har varit inne på det förut – den gångna mandatperioden är mycket av en missad möjlighet. Det hade kunnat göras mer. Med en riksdagsmajoritet bakom sig finns egentligen ingen anledning till att Tidöregeringen ska behöva trippa fram på äggskal. Koalitionsregeringar innebär alltid ändlösa kompromisser, men Kristersson skröt inför förra valet om hur enig hans kollegor var gällande riktningen på politiken. Att peka åt samma håll räcker dock inte – det måste ske en rörelse framåt också.

Kristersson anser sig leda ett parti för hoppfulla. Målet måste rimligen vara att skapa ett land för hoppfulla. Just nu är det många som inte riktigt känner det där hoppet inför framtiden. Snarare oro. Samhällsutvecklingen är helt enkelt väldigt dyster.

Tidögänget har ett år på sig. Våren 2026 måste svenska folket känna att samhällsutvecklingen går åt rätt håll. Kanske inte så snabbt som det hade önskat, men ändå att det pekar i rätt riktning vad gäller brottsbekämpning och ekonomisk återhämtning. Annars kommer detta Tidösamarbete bli betraktat som en historisk parentes.