Det stormar i storpolitiken. Donald Trump är på väg att göra verklighet av sina löften om ett nytt USA, och som alltid påverkar det också resten av världen. Även oss. Vissa verkar ångra sin röst nu när det går undan, men amerikanerna har röstat för förändring, och de kommer få det.

Enligt Kiel Institute är många som röstade på Clinton 2016 och Biden 2020 för att sedan rösta på Trump 2024 positiva till Trumps politik, även om de hyser en aversion mot hans person och sätt att kommunicera. Detta är i grunden demokratiska väljare, men de gillar resultat. De ser hur Trump faktiskt agerar. Kanske finns det något att lära sig här även för svenska statsbärande partier?

Trump har, som det verkar, redan slagit rekord i antalet presidentdekret. Det är verkligen inte det mest demokratiska sättet att styra ett land på, men det sänder ett väldigt tydligt budskap till alla väljare: ni röstade för förändring och jag tänker ge er just detta.

Det är inte svårt att ha kraftiga invändningar mot hur Trump nu försöker pressa Ukraina till fred genom att pausa allt stöd till det krigshärjade landet samtidigt som Putin tycks få carte blanche. Vi ser ett tydligt närmande mellan USA och Ryssland för tillfället, vilket är en helomvändning och synnerligen olycksbådande för Europa. Men samtidigt är inget av det som sker särskilt förvånande. Alla naiva förhoppningar om att gullandet med Putin långt innan Trump blev vald skulle ha varit något slags mästerlig förhandlingstaktik för att blidka ryssarna varefter Putin skulle falla i Trumps händer kommer nu på skam på ett övertydligt sätt.

Med allt detta sagt är poängen med denna text inte att ånyo gå igenom alla risker och tokigheter som Trumps Ukrainapolitik innebär, det lär vi säkert behöva göra igen, utan att peka på möjligheterna att faktiskt åstadkomma förändring.

Vi kan jämföra med Sverige och det ”paradigmskifte” som den sittande regeringen påstår sig genomföra, trots att få ser vad detta skulle bestå i. USA och Sverige är väldigt olika länder med olika politiska system. En svensk statsminister kan inte regera med dekret. Denne är inte vald på det sättet och har inte den sortens maktbefogenheter. Gott så.

En regering som samlar en majoritet i landets parlament har frihet att göra mer än bara klubba igenom en budgetproposition i kammaren och vara nöjd med det. Den har möjlighet att faktiskt förändra på riktigt. ”Förändring – på riktigt!” var ju en gång Sverigedemokraternas paroll, om någon minns. I dag är det högst oklart om något av Tidöpartierna har något slags slogan om förändring. ”Paradigmskifte” flyger inte riktigt.

I dag upplever många att, visst, det händer lite saker. Men långt ifrån tillräckligt. Och inte alls i den takt som krävs. Frågan är varför. Vill de ha det så här? Vill de inte göra skillnad på riktigt? Vad hindrar dem från att genomföra omfattande förändringar som faktiskt gör skillnad?

Nej, jag vill inte ha en svensk Donald Trump, en man som till och med hans mest hängivna anhängare hävdar att man inte ska ta på orden (”men på allvar”, vad nu det betyder). Däremot önskar jag politiska ledare som faktiskt lyckas åstadkomma något. Som inte bara skruvar i marginalen och flyttar kommatecken. Politiker som, ja i brist på en bättre paroll, lyckas med förändring på riktigt.

En av slutsatserna som kan dras av reaktionerna på Trumps veckor vid makten är att förändring per se skrämmer. Kanske är det en del av förklaringen till att Sverige har så oerhört ängsliga politiker, makthavare som inte vågar sätta ned foten och faktiskt stå upp för något på riktigt.

Konsekvensen av detta blir att väljarna upplever att deras röst inte spelar någon roll. Politiken förblir, i det stora hela, oförändrad oavsett vem som vinner valet. Det kan i sig urholka förtroendet för demokratin och sätta rörelser i kraft som vi helst inte vill se.