Yttrandefriheten. Vår kanske mest kontroversiella frihet. Ingen vill vara utan den, men få verkar vilja dela den med andra.

På vänstersidan finns det sådant som bara inte får sägas. Woke har blivit ett samlingsbegrepp för ett försök att både skriva om historien och vrida vår samtid i en bestämd riktning. Allt ska anpassas utifrån denna specifika ideologi, med betoning på identitetspolitik, ”representation”, transaktivism med mera.

Ute på högerkanten, där Trumps mest lojala anhängare återfinns, hävdas att det inte är tillåtet att prata om vissa frågor, att människor tystas och cancelleras om de tycker fel. Trump anses nu göra något åt detta när han slår hårt mot de gamla institutionerna som marinerats i woke-ideologin. Men står dessa individer själva för riktig yttrandefrihet?

I Trumpklanen finner vi en brokig skara som sträcker sig från libertarianen Javier Milei till nationalisten Victor Orbán. Milei är helt med på att montera ned statliga institutioner, och håller gärna själv i motorsågen. Orbán bygger däremot egna institutioner och formar dem för att maximera sin egen makt. Och någon yttrandefrihetsvän är han knappast. Nyligen förbjöd Orbán Pridedemonstrationer i Ungern. Officiellt för ”barnens skull”, men det är förstås en förevändning för att trycka dit personer som enligt regeringspartiet Fidesz är ideologiskt avvikande. Kanske rent av liberaler.

Detta är motsatsen till yttrandefrihet, och då kommer vi till kärnfrågan: vem är egentligen för verklig yttrandefrihet numera? Vem i vår lättkränkta samtid är stor nog att acceptera olikheter på riktigt? Vi ser likheter mellan vänster och höger här, bara från olika utgångspunkter. Utrymmet att få avvika tycks krympa, ty i den breda samhällsdebatten villkoras alltid yttrandefriheten med ett ”jo, men inte…”. Alla har sin egen gräns när det har gått för långt. När det inte är OK.

Bokstavstroende accepterar inte att någon skämtar om deras religion. Många på vänstersidan i politiken vill förändra vårt språk och styra våra tankar – även historien ska skrivas om och anpassas till vår uppvaknade moderna människa. Barnböcker, filmer och annat som anses förlegade eller olämpliga ska rensas ut eller censureras till oigenkännlighet.

Den nya högern som samlas som en motrörelse till denna utveckling tenderar att gilla Trump, vara kritisk till överstatliga institutioner som EU och FN (”globalismen”) och inte sällan också ha en fäbless för Ryssland. Men inte heller här tycks det emellertid vara särskilt högt i tak.

Trump har skrivit under ett dekret för ett ”återställande av yttrandefriheten och ett stopp för federal censur”, vilket låter toppen. Men själv tycks presidenten vara väldigt lättkränkt, och han anklagar medier som skriver negativt om honom för att begå brott (”They’re illegal”).

Så frågan kvarstår: vem är numera för yttrandefrihet på riktigt? Vem kan i dag acceptera att det finns människor som tycker annorlunda, ja, rent av yttrar rena stolligheter och sådant som gör en genuint upprörd? De verkar gå att räkna på ena handens fingrar.

Sverige har en stark yttrandefrihetsgrundlag. Vi är ett föredöme. Än så länge, ska tilläggas. Hetslagstiftningen kringskär denna frihet, inget snack om saken. Lika otvivelaktigt är att utvecklingen går åt fel håll, även i Sverige. Men vi är inte Ryssland. Vi skickar inte demonstranter i fängelse bara för att de kritiserar en officiell politisk linje. Eller Ungern. Vi förbjuder inte Prideparader.

Vi har varit för toleranta mot intoleransen, det stämmer. Och det är förmodligen något vi kommer få ångra i generationer, ty effekterna av denna tolerans (som kanske snarare är en låt gå-attityd) ser vi dagligen i form av barnsoldater, hedersförtryck och långvarigt bidragsberoende. Men det är inget skäl att förbjuda dumma åsikter. Tvärtom tjänar ett samhälle på att låta allt komma upp i ljuset. Vi behöver däremot inte belöna extremister med bidrag.

Låt oss enas om att yttrandefriheten inte bara är den mest kontroversiella friheten vi har utan också den viktigaste. Den är värd att slå vakt om, även om andras frihet att yttra dumheter emellanåt gör oss upprörda. Det får vi faktiskt lära oss att hantera som vuxna människor. Ty utan riktig yttrandefrihet spelar alla andra fri- och rättigheter inte så stor roll.