Meta har beslutat sig för att ta bort de så kallade faktagranskarna och gå tillbaka till de ursprungliga internetprinciperna om decentralisering. Därmed blir Facebook, Instagram och Threads, efter en tid av åtdragna tumskruvar och ideologisk uppläxning, lite friare. Det kommer bli svårare att stänga av och begränsa obekväma röster.

Det kan hävdas att Mark Zuckerberg bara tänker förebyggande för att undvika en potentiell konflikt med den tillträdande Trumpadministrationen och att det inte alls handlar om en djupare övertygelse hos honom. Så är det sannolikt. Under Bidenadministrationen såg vi nämligen den motsatta utvecklingen, och många började lämna Facebook för att de antingen blev bortsorterade av algoritmerna och inte nådde någon publik längre eller drabbades av återkommande banning till följd av brott mot Värdegrunden. Antalet små Facebookpoliser där ute är många, och det såg minst sagt dystert ut.

Oaktat Zuckerbergs bevekelsegrunder är det väldigt välkommet att användarna av några av västvärldens största sociala medieplattformar ges ökad frihet att uttrycka åsikter och tankar. Det var ju en sådan arena internet var tänkt att vara, och en gång var.

Detta för oss till den gamla diskussionen om mänskliga rättigheter kontra företags makt och rätt. Yttrandefriheten är något som regleras mellan stat och individ, inte mellan en digital plattform och dess användare. Så långt är det inga konstigheter. Problem uppstår emellertid när den digitala infrastrukturen i praktiken ägs av ett fåtal multinationella amerikanska bolag och internet har förvandlats till ett oligopol, styrt av nämnda bolag. När den digitala plattform du använder för att föra ut dina budskap har hundratals miljoner användare är det inte så enkelt att bara hoppa av och välja en annan.

Visst finns problem relaterade tills folks beteende på de sociala medieplattformarna, precis som det finns i de mellanmänskliga relationerna i övriga livet. Här återfinns idioter, folkmordsapologeter, rasister, extremister, islamister och rena landsförrädare. Men sett till det totala antalet användare är de förmodligen en knappt mätbar minoritet. Problemet nu handlar snarare om botar och falska konton, vilket får antalet pappskallar att se betydligt större ut än det egentligen är. Men det gör också upplevelsen tröttsam och i värsta fall outhärdlig.

Att man får säga något betyder inte att man måste säga det, som Stephen Fry påpekar i podden Triggernometry. Så är det, och det är här somliga går vilse. Att säga ”negerboll” bara för att kränka eller reta upp någon är inte bara pubertalt. Det är onödigt. Därmed inte sagt att det borde vara förbjudet.

Yttrandefriheten är vår kanske viktigaste frihet. Det är också den fri- och rättighet som makthavare av alla kulörer har lättast för att inskränka. Ofta sker det i förevändningen av att vara i vårt eget intresse. Inte sällan har denna diskussion en elitistisk underton. Nog skulle bildade människor kunna ha en formell debatt om en rad kontroversiella ämnen, det är när kreti och pleti börjar lägga sig i som gränsen anses nådd.

Detta är ett ständigt sluttande plan, och vi har tydligt sett hur frågor om migration, identitet, sexualitet, feminism men också covidpandemin och Donald Trump har skakat om synen på det fria ordet i sociala medier. Plötsligt blev det legitimt att både kalla sig demokrat och förespråka auktoritära metoder mot meningsmotståndare.

Jag har många gånger kallat internet för en demokratisering av det politiska samtalet. Plötsligt kunde vem som helst, dåre som direktör, säga vad som helst närhelst de ville utan att behöva gå genom en snarstucken och inrökt redaktör på en tidningsredaktion. Filtret som dåtidens morgon- och kvällstidningar hade försvann över en natt, och med detta raderades också ett enormt privilegium som dessa mediehus tagit för givet. Det mediala etablissemanget reagerade föga förvånande med förakt och avsmak mot den framväxande bloggosfären. Den benämndes som en ”kloak”.

Vad det i grunden handlade om var inte att de åsikter som uttrycktes i bloggar och poddar var sämre formulerade eller mindre värda utan att de utmanade den makt och det inflytande som public service, Bonnier med flera tagit för givet. I dag är några av Sveriges och västvärldens mest inflytelserika opinionsbildare fria röster. Men även dessa är i någon mån beroende av välsignelsen från stora plattformar som Facebook och YouTube för att kunna nå ut.

Det är här yttrandefriheten på nätet blir så oerhört viktig. Vi kan inte ha begränsningar av det fria ordet enbart i syfte att rädda gamla mossiga mediehus från att bli irrelevanta. Vi kan heller inte införa begränsningar i syfte att läxa upp allmogen och lära dem att tycka rätt.

Jag hoppas att både nuvarande och framtida sociala medieplattformar inser detta. Men framför allt hoppas jag att våra makthavare förstår att alla tjänar på att vi värnar det fria ordet, såväl runt köksborden som vid tangentbordet. Yttrandefrihet handlar nämligen inte om ”den starkes rätt” utan om allas lika rätt. Låt oss slippa ideologiskt färgade granskare i våra sociala medier.

Läs även:
Adam Cwejman

Se även:
Joe Rogans intervju med Mark Zuckerberg