När ett land har allvarliga bekymmer förväntar sig människor att makthavarna adresserar problemet, kommer med förslag på lösningar och att dessa lösningar sedan löser problemen. Det är i den där sistnämnda delen det ofta fallerar.

Från vänsterhåll brukar det klagas över den så kallade kvartalskapitalismen. Begreppet beskriver den kortsiktighet som anses råda på den fria marknaden. Mellan raderna ska vi förstå att politiken står för det motsatta. Långsiktighet. Ansvarstagande. De långa dragen och planeringen.

Problemet är att den bilden inte alls stämmer. Medan företag måste tänka långsiktigt för att klara konkurrensen och inte hamna på efterkälken styrs politiken strikt av mandatperioder. Detta gör att viktiga politikområden som skulle behöva en stabil styråra i många år framåt drabbas av en ryckighet präglad av maktskiften och illa genomtänkta vallöften som bara ska genomföras. Svårigheten i att bilda riksdagsmajoriteter tvingar fram oheliga allianser, och ju fler partier som är inblandade desto fler motstridiga vallöften att infria.

Skolan är ett förfärande exempel. Den har misshandlats brutalt av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Åtta år med Jan Björklund som utbildningsminister skulle göra susen, men någon större skillnad förutom att vi fick skenande betygsinflation och välfinansierade friskolekoncerner är svåra att se. Nu vill de borgerliga ändra betygssystemet ännu en gång.

Migrationspolitiken är ett annat exempel på när politiken visat oförmåga att tänka långsiktigt. För nio år sedan kollapsade det svenska asylmottagandet, och det var först när antalet sängplatser de facto helt tog slut i hela landet som regeringen fattade galoppen och drog i nödbromsen. Migrationspolitiken är ett område som förutsätter långsiktighet, uthållighet och tydlighet under lång tid för att nå resultat. Den lämpar sig särskilt illa för tvära kast.

Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling konstaterar i Sveriges Radios dokumentärserie om migrationen till Europa, Europas nya ansikte, att de förändringar i migrationspolitiken som Tidölaget nu genomför kommer få effekt först under nästa mandatperiod. Det låter rimligt. Nyckeln är att hålla i och utvärdera löpande.

Samma sak kan sägas om insatser mot den grova kriminaliteten, förvisso att vi kan se tillfälliga effekter här och nu. 2024 ser ut att landa på betydligt färre skjutningar och sprängningar än föregående är. Men även om kriminologer hoppas på ett trendbrott vet vi inte om det kommer hålla i sig. Vi skördar i dag effekterna av den politik som såddes för 15 år sedan, bakslag lär komma.

Det gnabbas fortfarande om vems fel den avskyvärda samhällsutvecklingen är, men alla inser innerst inne att det är delat mellan socialdemokrati och borgerlighet då de växelvis suttit vid makten. Nästan alltid med stöd av Miljöpartiet.

Den som vill vara lite positiv kan skönja en tillnyktring på en rad områden. Nödvändiga skärpningar genomförs med någorlunda enighet i riksdagen, vilket talar för att vissa förändringar faktiskt kan bli permanenta. Samtidigt är dessa partiers facit vad gäller att förutse och förebygga problem genomuselt, vilket innebär att vi sannolikt kommer tvingas hantera andra allvarliga bekymmer i framtiden.

Envar gör gott i att börja titta på vad enskilda obekväma röster varnar för i dag och vilka varningar som inte tas på allvar av regering och riksdag. Det kan vara problemet vi har att hantera i morgon.