I ett antal år efter Sovjetunionens fall fanns det stora förhoppningar om att det nya Ryssland skulle närma sig Väst. Om vi bara bjöd till, släppte Kalla krigsmentaliteten, nedrustade och började handla med varandra och skapade sociala band mellan våra folk skulle vi bli kompisar.

Som Finlands utrikesminister Elina Valtonen konstaterar i en intervju med Deutsche Welle försökte vi verkligen. Men inget hjälpte. Ryssland valde en annan väg, och nu är det ytterst svårt att se en väg tillbaka till den optimism som rådde för 20 år sedan. Vägen till normaliserade relationer med Ryssland ter sig oerhört lång.

Putin kom till makten strax före millennieskiftet och så här i efterhand kan vi tydligt se konturerna av hans planer tidigt. Han avsåg aldrig att bli vän med Väst, åtminstone inte mer än vad som krävdes för att signera gas- och oljeavtal för att göda sin korrupta statskassa och de oligarker han behövde hålla på gott humör. Detta fungerade väl under många år. Ryssland fick arrangera OS, en rad världsmästerskap och Putins popularitet växte.

Men är det egentligen någon skillnad mellan oss och ryssarna? Mellan Väst och Ryssland? Eller är vi i grunden samma skrot och korn? Vissa verkar tycka att vi är det.

Johan Croneman säger sig lita lika lite på CIA och Säpo som ryska GRU och FSB eller israeliska Mossad. Cynismen är uppenbar, och visst är det svårt att inte bli cynisk i en värld där vi vet att även våra mest bejublade demokratier ägnar sig åt att övervaka varandras ledare och, inte minst, befolkningar dygnet runt. Edward Snowden lärde oss hur omfattande denna massövervakning är, och inget har i grunden förändrats sedan han satte sitt liv på spel för att ge oss denna information för drygt tio år sedan.

Med detta sagt finns det ändå fundamentala skillnader mellan säkerhetstjänster som finns för att försvara och upprätthålla vår demokrati, som Säpo, och sådana vars enda syfte är att hålla en specifik man eller regim kvar vid makten, som diktaturers säkerhets- och underrättelsetjänster typiskt sätt alltid har som uppdrag. FSB tjänar inte Ryssland och det ryska folket utan Putin och dennes innersta maktkrets. Det är en väsentlig skillnad.

I en underhållande intervju med Fortune Magazine sågar den tidigare brittiske premiärministern Boris Johnson (som för övrigt kommit ut med boken Unleashed, ett litet julklappstips) bilden av Vladimir Putin som en beundransvärd machoman. En person som står upp för ”traditionella värderingar”. Denna bild är inte isolerad utan faktiskt tämligen spridd runt om i västvärlden, och vi ser den gång på gång bland Rysslandsvännerna i sociala medier. Men den är falsk, menar Johnson. Putin är ingen machoman som står för traditionella värderingar. Han är en kleptokrat och mördare. Punkt. Resten är propaganda.

Jag kan sakna denna rättframhet från dagens politiska ledare. Boris Johnson var i all sin slängighet och stundom ogenomtänkta utspel ändå rätt ledare vid rätt tidpunkt. Han besökte Kyiv flera gånger efter den ryska invasionen. Han var glasklar i sitt stöd för Ukraina och hade inga problem att kalla en spade för en spade.

Johnson såg vikten av att försvara Ukraina och insåg implikationerna av en ukrainsk förlust. Samtidigt både har och hade han mest gott att säga om Donald Trump, vilket gör att han även på denna punkt särskiljer sig från etablissemangets ledare i Europa.

Jag vet inte om Croneman sett Tucker Carlsons intervju med den ryske utrikesministern Sergej Lavrov. Han borde göra det, ty här framträder skillnaden mellan ryska och västerländska ledare tydligt. Lavrov ljuger ogenerat i princip från första meningen i den 80 minuter långa intervjun.

En nästan fnittrigt exalterad Carlson presenterade Lavrov som världens längst sittande utrikesminister (som om det vore en bedrift i en diktatur där folket inte kan utkräva politiskt ansvar). Det säger förstås något i sig – både om det ryska systemet och den amerikanske så kallade journalistens prepubertala perspektiv på detsamma. Carlson är en av de där figurerna som bara säger sig vilja ”nyansera” en fråga men i själva verket gör sig själv till plattform åt professionella lögnare och kriminellt avskum. Han representerar den delen av västerlandet som blir blöt i underkläderna av auktoritära ledare.

Vad det auktoritära erbjuder för lockelse på människor i demokratiska samhällen är inte helt enkelt att förstå. Det är lite som att lockas av hemlöshet om du har ett eget hem. Månne handlar allt om ett stort missförstånd, likt det Boris Johnson pratade om. Nämligen föreställningen att ledare som Putin, Xi och Erdogan, dessa påstått ”starka män”, erbjuder ett alternativ till det sittkissande och dekadenta Väst, genomsyrat av identitetspolitik, hbtq-perspektiv och feminism. I själva verket står sådana ledare för åsikts- och tankeförtryck, repression och mord på oliktänkande. Här finns ingen frihet för någon, knappt ens för individerna som gynnas av systemet. Ty det kan vända fort.

På ett väldigt grundläggande plan är vi förstås precis som ryssarna. Alla människor vill ha fred, säkerhet och tillväxt. Alla vill ha fungerande skolor för sina barn, en polis som tar hand om buset, en sjukvård som hjälper de sjuka och ett hopp om en bättre framtid.

Om allt detta är på plats kommer flertalet av världens människor vara ganska tillfreds. Även ryssarna. Det Putin har gjort är emellertid att sätta allt detta på spel genom att invadera ett grannland och spendera en tredjedel av statsbudgeten på detta krig. Det är huvudlöst och ohållbart.

Här och nu enas det ryska folket bakom sin ledare mot den påstått gemensamma fienden i Väst. Men Putins krig kommer göra det ryska folket fattigare och eländigare på sikt. Frågan är om Tucker Carlson och andra som beundrar Ryssland kommer vara lika imponerade om tio år. Lockelsen i det ryska imperiet kanske då har klingat av. Lyckligtvis finns det alltid andra auktoritära ledare att slå en signal om en intervju.