Nästan dagligen kan vi höra om hur det politiska klimatet är mer polariserat än någonsin tidigare. Nog för att den breda mitten som predikas av Centerpartiet knappt existerar, men drar väljarna verkligen åt ytterkanterna?

Att vi lever i polariseringens tidevarv har blivit ett axiom. Men stämmer det? För tre år sedan publicerade SNS Demokratiråd rapporten Polarisering i Sverige, i vilken polariseringen inom en rad områden studerades. När de tittade på de politiska partierna, medierna och medborgarna kunde forskarna inte riktigt se att känslan av ökad polarisering har stöd i verkligheten. Är alltsammans rent av en medieanka?

Medierna pekas ofta ut som en motor för polariseringen i samhället. Genom uppkomsten av alternativ- och sociala medier konsumeras nyheter inte på samma sätt som förr. Traditionella medier utmanas när vilken snicksnackare som helst kan upprätta ett YouTube-konto och sprida sina åsikter fritt. Vissa skulle kalla det för en demokratisering av det politiska samtalet, men etablissemangsmedier upplever det som ett uppenbart hot när de inte kan kontrollera budskapet.

Demokratirådet konstaterar emellertid att även om de ser en tendens till ”ökad ideologisk pluralism mellan etablerade och så kallade alternativa medier ser vi inga tecken på att medborgarnas nyhetskonsumtion har förändras på ett sätt som skvallrar om någon tydligt förhöjd polariseringsgrad.”

Detta är en veritabel giljotinering av den spridda uppfattningen att alternativmedier sår split i samhället genom falska narrativ och dyngspridning. Föga förvånande är det primärt mainstreammedierna som sprider denna uppfattning.

En liknande slutsats dras om de politiska partierna. Svensk politik har ända sedan demokratin infördes haft en tydlig höger-vänsterkonflikt. Den består alltjämt, och det kan nog varje politiknörd instämma i. Men någon ökad polarisering i partipolitiken kan inte konstateras.

Det som noteras är ”en förhöjd konfliktnivå i den svenska riksdagen i form av utskottsreservationer, fler tillkännagivanden och mer negativ ton i riksdagsdebatterna”. Detta förklaras dock av nya parlamentariska omständigheter snarare än växande ideologiska avstånd. Adderas till detta bör dock en förändrad spelplan till följd av Sverigedemokraternas inbrott på mittlinjen mellan Moderaternas och Socialdemokraternas planhalvor. Det är dock fortfarande S och M som turas om att regera.

Forskarna ser tecken på ökat ideologiskt avstånd mellan partierna i frågor som rör mångkultur, identitet, migration och globalisering. Den kulturella värderingsdimensionen har ökat i betydelse. Möjligen är det här vi ser en potential för ökad polarisering i samhället framöver. Men det är inget vi vet i dag, och någon radikal utveckling har inte skett sedan rapporten publicerades 2021. Riksdagsvalet 2022 bjöd inte på något som stärkte tesen om ökad polarisering, svenska folkets partisympatier är tämligen stabila över tid.

Däremot är det lätt att se framför sig hur frågor om migration, identitet och kultur kommer få växande betydelse under det kommande decenniet, och lita på att forskarna kommer vara på tå för att studera denna utveckling.

Rapporten är rekommenderad läsning. Den är intressant, i synnerhet ställd mot de svepande formuleringarna om vår polariserade samtid som vi dagligen möter. Det finns krafter som vill sätta bilden av vårt samhälle som mer polariserat än någonsin förr. Vi bör vara försiktiga med sådana slutsatser, ty även om tonläget stundtals är överdrivet hetsigt i debatten är det inget unikt för vår tid på något sätt. Det räcker att läsa gamla tidningar eller se debatter från 70-talet för att inse detta.

Dessutom: var vore vi om det över huvud taget inte fanns någon ideologisk polarisering? En livskraftig demokrati förutsätter att väljarna erbjuds olika politiska alternativ, och en viss grad av polarisering mellan partier är nödvändig för att demokratin alls ska fungera. Annars får vi något annat.

En oro som emellanåt framförs är att Sverige har det motsatta problemet till polarisering – en politisk samling i mitten. Även om Annie Lööfs breda mitt aldrig var mer än ett centerpartistiskt fantasifoster, är det uppenbart att det skett en ideologisk konformism och att systemet tvingar också nyare politiska alternativ att slipa ned kanterna för att accepteras. Om detta borde vi prata mer.