Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har lagt fram sin så kallade segerplan för det ukrainska parlamentet. Den består av fem offentliga delar och tre hemliga. Frågan är om någon annan än presidenten själv tror på dess implementering.

Den första punkten är att Ukraina bjuds in officiellt som framtida Natomedlem. Punkt 2 är att stärka Ukrainas försvar och ge dem tillstånd att använda västerländska kryssningsrobotar mot ryska mål inne i Ryssland. Punkt 3 handlar om avskräckning genom att andra länder ska placera ut styrkor i Ukraina för att förhindra nya ryska anfall. Punkt 4 är att skydda ukrainska naturtillgångar och punkt 5 att ersätta en del amerikanska förband i Europa med ukrainska. Om detta syftar till att sända signalen att Ukraina är berett att bistå i Europas försvar är lite oklart. Både punkt 3 och 4 har tillägg som inte offentliggjorts än.

Det är en minst sagt ambitiös plan, särskilt just nu. Ukraina är pressat på alla frontavsnitt, inklusive i ryska Kurksregionen där ryssarna uppges återta territorium. Om detta är den segerplan som Zelenskyj visat Joe Biden, Kamala Harris, Donald Trump och europeiska ledare går det att förstå om reaktionen från dessa varit sval. Enligt källor har de ledare som presenterats för planen liknat den vid gammal skåpmat.

Rysslands svar är att planen är ”blodigt snack från munnen på en mördande nazist”. Det grova språkbruket känns igen från totalitära regimer, men Rysslands svar är inte den väsentliga här. Det är de allierades avmätta reaktion som borde oroa Zelenskyj. Och ärligt talat går den att förstå. Det Zelenskyj presenterade är nämligen ingen plan. Det är ett antal målsättningar. Han säger vad men inte hur. Det liknar nästan det klassiska South Park-skämtet om kalsonger.

Det är möjligt att alla detaljer finns där någonstans i dokumenten, men eftersom målen överlag är orealistiska spelar det kanske mindre roll. Andra länder kommer inte placera ut egna styrkor i Ukraina, åtminstone inte förrän någon sorts fördrag har undertecknats, och då skulle det snarare vara fråga om något slags fredsbevarande uppdrag som hellre kommer gå till FN.

I teorin är allt som Zelenskyj föreslår givetvis möjligt. Men dess implementering kräver en förändrad inställning från Väst, och det är här det blir så uppenbart att viljan saknas. Självfallet skulle västländerna kunna bistå Ukraina med alla tillgängliga vapensystem och ge mottagaren frihet att använda dem efter eget tycke. Detta har varit Zelenskyjs uttryckliga önskemål från invasionens start, och då har det hetat att ukrainarna gärna slåss för sitt eget land – de behöver bara vapen.

I dag är Ukrainas problem emellertid större än så. De har problem med att ersätta sina förluster och slåss på varje front mot numerärt överlägsna ryska styrkor som förefaller helt immuna mot egna förluster. Snart kanske ukrainarna slåss också mot nordkoreaner, som månne är tänkta att ersätta de enorma ryska förlusterna i egenskap av första ledets köttvågor. Vi får se vad planen är, men att Kim Jong-Un är beredd att offra sin egen befolkning om han kan få något attraktivt i utbyte från Putin är knappast osannolikt.

Det går att förstå Zelenskyjs frustration. Ur ukrainskt perspektiv måste det vara oerhört frustrerande att se hur Israel kan få allt stöd som krävs för att försvara sig mot raketangrepp från både Iran och Hizbollah. Israel kan använda amerikanskt materiel för att både bomba civila Gazabor till aska och gå in i grannländer närhelst de behagar. Allt i påstått självförsvar. Ukraina får däremot inte ens skjuta en västerländsk kryssningsrobot mot ryska baser som dagligen används för att bomba ukrainska civila.

Dessa olika måttstockar skapar säkerligen känslor av enorm orättvisa i Kyiv, men Zelenskyj är rimligen också realist nog att inse orsakerna. De täta banden mellan USA och Israel finns inte mellan Ukraina och övriga Väst. Ukraina är ingen allierad på riktigt. Viljan från USA och EU att stötta ”så länge det krävs” var således mest en sorts läpparnas bekännelse som inte var avsett att drivas på allvar ända in i kaklet.

Budskapet från Zelenskyj är att Ukraina inte är berett till landavträdelser för att uppnå fred. Vi vet dock inte vad de hemliga delarna innehåller, ty även en idealist måste inse att fred realistiskt sett kommer innebära någon form av territoriella eftergifter till fienden. Det är oundvikligt.

Vi behöver sätta allt i lite perspektiv. Om någon i början av mars 2022 hade sagt att Ukraina skulle stå emot på väg in i sin tredje krigsvinter hade många skrattat. Ytterst få, om ens någon, trodde att detta krig ens skulle bli särskilt mycket av ett krig. Ryssarna har hela tiden haft oddsen på sin sida, men Ukraina har med motivation, nationalistisk kämparglöd och stöd från Väst hållit emot förbluffande bra. Ryssarna har anfallit dagligen under hela våren och sommaren och tagit byar och mindre städer, men ännu ej nått ett avgörande genombrott. Någon kollaps av det ukrainska motståndet kom inte under sommaren, och nu börjar snart lersäsongen vilket lär sinka de ryska avancemangen.

Kort sagt: Ukraina slåss fortfarande heroiskt, mot alla odds. Med ett helhjärtat västerländskt stöd hade oddsen kunnat jämnas ut. Det finns dock inga tecken på det, tvärtom sprids nu defaitistiska idéer i både Tyskland och USA om att Ukraina borde sätta sig vid förhandlingsbordet och förhandla med en regim som både kidnappar barn, avrättar tillfångatagna soldater och bombar barnsjukhus.

Det ukrainska motståndet är inte vid vägs ände utan lär fortsätta in i 2025. Men förutsättningarna för att implementera den segerplan som Volodymyr Zelenskyj presenterat saknas samtidigt som ryssarna vägrar vika en tum från de maximalistiska krav de hela tiden har ställt. Därmed är det svårt att se någon som helst förutsättning för en förhandling just nu. Kriget fortsätter.

Det som möjligen kan rita om kartan är en Trump-seger i det amerikanska valet, även om det inte är sannolikt att det automatiskt får det ukrainska motståndet att upphöra. Om några veckor vet vi mer.