”Hur självklart är det att kalla Trump fascist?”

Studio Ett i Sveriges Radio utforskar den amerikanska valrörelsen medelst spridandet av epitet. Bakgrunden är att Donald Trumps tidigare minister och stabschef i Vita Huset, John F. Kelly, påstått att Trump har alla kännetecken av en fascist.

Diskussionen i studion blir ytterst märklig. Påstådda utspel från Trump om att han behöver sådana generaler som Hitler hade tas som intäkt för att han verkligen är en fascist ut i fingerspetsarna. Resonemanget håller inte. Att Trump är auktoritär är förvisso uppenbart, men för att klassas som fascist krävs betydligt mer än bara obetänkta utspel.

Däremot är det tydligt att Trump som person har haft större betydelse för USA:s och förmodligen hela västvärldens politiska utveckling det senaste decenniet än de flesta andra amerikanska presidenter i modern tid. Han som enskild individ har verkligen skakat om etablissemanget, som länge varit tryggt i det amerikanska tvåpartisystemets förutsägbarhet.

Något annat som är tydligt är att Trump är en amoralisk person. Han saknar såväl moral som förståelse för andra människors situation och motivationsfaktorer, något som flera nära före detta medarbetare samstämmigt vittnar om. Att Trump, enligt Kelly, under en gemensam promenad på Arlingtonkyrkogården frågade vad Afghanistanfrivilliga som stupat för sitt land ”fått ut av det” är talande för hans världsbild. Empati och osjälviskhet ligger helt enkelt inte för honom. Detta gör honom till en synnerligen osympatisk människa.

Inget av detta innebär emellertid att Trump är fascist, att han skulle gilla Hitler eller vilja nedmontera den amerikanska demokratin. Hans fyra år vid makten slutade visserligen våldsamt den 6 januari 2021, men om något visade Trumps första mandatperiod att demokratin tvärtemot alla varningar stod pall.

Nu står vi inför en repris i högt tonläge. Det stundande valet beskrivs från båda sidor som det som avgör om USA förblir en demokrati eller ej. Musk sluter upp på Trumps sida i den apokalyptiska retoriken, och på Demokraternas har det i åratal varnats för demokratins fall vid en seger för The Donald.

Är då Donald Trump min kandidat? Verkligen inte. Jag är ärligt talat väldigt trött på hans person, hans ändlösa prat, överdrivna narcissism och flagranta lögner. Men alternativet Kamala Harris är på många sätt en fullständig katastrof. Hon är flamsig, marinerad i politisk korrekthet och saknar en vision. Precis som Hillary Clinton går Harris till val på att hon inte är Trump. Ingenting tyder på att det kommer fungera.

Ekonomin och invandringen är två frågor där alltfler amerikaner saknar förtroende för Demokraterna och där Trump har hemmaplan. Just nu pekar det mesta mot en Trumpseger den 5 november. Kanske till och med en ganska komfortabel sådan. Europa och resten av världen bör ställa in sig på det.

Precis som 2016 innebär det ömsom vin, ömsom vatten. Trump kommer lika lite som någon annan kunna utföra mirakel. Vi kan räkna med samma ekonomiska politik som förra gången samt oreserverat stöd till Israel, men andra frågor är lite mer oklara.

Det största frågetecknet är hur Ukrainas frihetskamp påverkas av ett förmodat strypt amerikanskt stöd, och om Trump ens har någon plan för hur konflikten ska lösas. Den frågan påverkar oss i Europa betydligt mer än vilken skatte- eller abortpolitik som Trump avser att föra, eller vad han han för åsikt om Hitlers generaler.