Det finns en utbredd uppfattning i västvärlden om att vårt samhällssystem är det överlägset bästa på alla sätt. I mångt och mycket är det sant.

Öppna, demokratiska samhällen med en rättsstat, yttrandefrihet, mötesfrihet, rätten att organisera sig och möjlighet att utkräva ansvar från politiker i allmänna val är vida överlägsna de system som praktiseras i auktoritära stater runt om i världen.

Detta innebär naturligtvis inte att våra västerländska samhällen saknar skavanker eller brister. Många skulle säga att utvecklingen går i fel riktning, att våra samhällen stegvis blir mer slutna (paradoxalt nog till ”det öppna samhällets” försvar) och mindre demokratiska. Tiden när statsministern åkte tunnelbana till jobbet och i princip vilken medborgare som helst kunde kliva in på regeringskansliet med ett formellt klagomål är sedan länge förbi. Snart har vi nät på åhörarläktaren i riksdagen och larmbågar i våra skolor.

Övertygelsen om att vi lever i de bästa av samhällen gör oss lätt något hemmablinda. I analysen uppstår nämligen föreställningar om att andra samhällssystem är dömda till undergång, att det bara är en tidsfråga innan dessa system kollapsar och framför allt att alla vill bli som vi.

En kollaps har förutsetts ske i Nordkorea i flera decennier. Enligt samstämmiga analyser kan det inte hålla längre. Efter Kim Jong-Ils död fanns förhoppningar från Väst om att sonen Kim Jong-Un, som pluggat i Europa, skulle öppna upp landet. Ty det skulle vara det enda sättet att hålla ihop systemet. Ett tag talades det om småskaliga marknadsreformer.

Alla förhoppningar har kommit på skam. Om något har Kim den tredje skärpt förtrycket ytterligare. Han har satsat allt på landets kärnvapenprogram, fortsatt med robottesterna och skärpt retoriken mot Väst och grannen i söder. Nu är Nordkorea alltmer investerat i Rysslands krig mot Ukraina, sannolikt även med manskap.

Liknande förhoppningar fanns om en kinesisk demokratisering. OS i Beijing 2008 spåddes bli murbräckan som skulle tvinga det kinesiska kommunistpartiet att inleda försiktiga demokratiska reformer. Först ut antogs uppluckrad nätcensur bli. Alla som följt Kina sedan dess vet hur tokiga dessa förhoppningar och förutsägelser var.

Detta hindrar dock inte förståsigpåare att åter förutspå en kinesisk kollaps. Krönikören Gunnar Wetterberg skriver i Expressen om vad som sägs bli Kinas framtida stagnation. Detta utifrån Nobelpristagarna i ekonomi Acemoglus och Robinsons slutsatser i Why Nations Fail: det handlar om institutionerna.

Robinson & Acemoglu menar att ekonomisk utveckling förutsätter att människor vet att att de inte bara kan tjäna pengar om de jobbar hårt utan också att de får behålla pengarna. Institutionerna ska således garantera detta, möjliggöra fortsatt innovation och utveckling i en fruktbar cykel.

Det finns förstås logiska poänger i de resonemang som presenteras, och Kinas växande makt är inget naturtillstånd. Men om något har KKP motbevisat västerländska tänkare gång på gång, vilket tarvar viss eftertänksamhet och ödmjukhet när det kommer till förutsägelser av den kinesiska utvecklingen.

Det vi ser i Kina just nu är att regeringen i sitt försök att minska beroendet av västvärlden misslyckats med att skapa en ökad inhemsk konsumtion. Kineserna håller i stället i plånboken. De skaffar inte fler barn och de väljer att spara i stället för att konsumera. På sikt är detta betydande bekymmer för KKP:s ständiga strävan efter det harmoniska samhället (和諧社會, héxié shèhuì) där alla går i armkrok mot samma mål (i detta fall Xi Jinpings).

Detta är ett problem men kan inte likställas med att det kinesiska systemet faller eller ens skakar i grundvalarna. Om något har Kina sedan 80-talet visat en enorm förmåga att anpassa sig efter nya omständigheter. Den vanlige kinesen må tycka illa om det skärpta förtrycket, den ekonomiska stagnationen, den höjda pensionsåldern och den utbredda korruptionen. Men är det något hon tycker än mer illa om är det kaos och instabilitet, och detta kan vara det som i slutändan förhindrar landsomfattande protester. Nej, något förestående eller ens avlägset fall för den kinesiska regimen är inte sannolikt, alldeles oavsett vilka teorier som förfäktas av ett antal ekonomipristagare.

Detsamma kan förmodligen sägas om Putins Ryssland, där västvärlden alltjämt hoppas på en snar kollaps. Situationen i den ryska diktaturen är mer svårbedömd och potentiellt också våldsam till följd av Putins beslut att gå i krig och ställa om till en krigsekonomi. Men Väst bör lära sig att nyktra analyser är mer hjälpsamma för vår förståelse av omvärlden än fromma förhoppningar och önskedrömmar.