När migranttrycket mot länder som Sverige och Tyskland började bli rekordhögt hösten 2015 sades det från tyskt håll att ”Wir schaffen das” och från svenskt håll att antalet asylsökande inte var något vi kunde påverka. Det bestämdes nämligen av händelseutvecklingen på annat håll, fick vi veta. Krig och förtryck var förklaringen till att så många sökte sig till Europa.

Nio år senare är det åter krig i Mellanöstern. Situationen i Libanon, som utvecklats till en failed state, och fortsatta oroligheter i Syrien, talibanernas återkomst i Afghanistan, katastrofen i Jemen och sedvanlig oro i Nordafrika borde rimligtvis leda till ett rejält ökat migranttryck mot EU. Men så är inte fallet.

Det går att dela frågan i flera delar. En av dem avser Medelhavet, som främst drabbar Italien och Grekland. Andelen migranter som kommer till Italien över Medelhavet sägs ha minskat med 60 procent under året, onekligen en framgång för Giorgia Meloni. Men på det hela taget tar Italien emot en tredjedel fler asylsökande jämfört med förra året.

Sverige tar emot minst antal asylansökningar under hela 2000-talet, och även Tyskland ser fallande tal om än från enorma volymer. Men på totalen ligger Tyskland alltjämt högt med 3,48 miljoner asylsökande och flyktingar av olika typer i landet vid en mätning i juni 2024, en ökning med 60 000 jämfört med slutet av 2023. En tredjedel av dessa kommer emellertid från Ukraina och inkluderade i siffran är också sådana som fått avslag på uppehållstillstånd men blir kvar till följd av det vi i Sverige kallar ömmande skäl.

Invandringsfrågan har vuxit sig allt större i Tyskland och förklarar till stor del framgångarna för AfD. Även Meloni hade minskad invandring som paradfråga i senaste valet. Många tyskar framför nu åsikten att den som fått avslag måste lämna landet och att asyltrycket mot förbundsrepubliken måste ned. Från vänsterhåll varnas för ”skrämselpropaganda” och att invandrare görs till syndabockar.

I så måtto befinner sig den tyska debatten ett knappt decennium efter den svenska. Lärdomarna är rimligen också snarlika: missköt invandringspolitiken under lång tid och invandringskritiska och nationalistiska partier kommer växa. AfD är således den skörd som tyska kristdemokrater och socialdemokrater har sått.

Tyskt asylmottagande de tio senaste åren. I år väntas 260 000.

Slutsatsen av statistiken är att jo, det går att påverka migrantflödena. Det går att minska inflödet med en rad olika åtgärder, oavsett vilka konflikter som härjar för tillfället. Nu vill både Tyskland och Frankrike införa gränskontroller. Hela Schengensamarbetet är i gungning. Migration är inte så oproblematiskt som det ofta framställts i EU-sammanhang. Heliga kor slaktas nu.

Människor i alla länder världen över vill känna att myndigheterna har kontroll över situationen, oavsett om det gäller brottslighet, skola eller invandring. När känslan av kontroll går förlorad, som den gjorde inför öppen ridå i Sverige 2015, kommer det skapa enorm otrygghet i folkdjupet. Då kommer människor vända sig emot makten, söka alternativ och potentiellt också radikaliseras.

I Sverige hanteras nu efterdyningarna av många års högt asyltryck. Boendesegregation, skolsegregation, gängkriminalitet bland allt yngre barn och så vidare diskuteras nu betydligt mer öppet än tidigare. Regeringens senaste utspel är att den vill undersöka invandrares värderingar, något som knappast gillas av oppositionen.

Talande för tidsandan är att inget rödgrönt parti ville ställa upp och diskutera frågan med integrationsminister Mats Persson i Sveriges Radio. Deltog gjorde i stället ordföranden för tjänstemännens centralorganisation och gav ett förutsägbart arbetsgivarperspektiv. Hon bjöd också på en tidsresa tio år tillbaka i tiden när hon påstod att hon ”tror att de allra flesta som kommer till vårt land vill vara en del av det svenska samhället.” Dessa antaganden har byggt svensk integrationspolitik i alla år, och de är tillsammans med rädslan att närma sig frågor om kultur och värderingar en förklaring till att vi fått en enorm kulturell segregation.

Sakpolitiskt och opinionsmässigt är invandringsfrågan tvivelsutan avgjord, och det vet oppositionen. Nu handlar det för S om att skriva om historien och framstå som tuffa och för V, C och MP att hålla nere huvudet för att undvika opinionsmässig giljotinering.

Samtidigt etablerar sig invandringskritiska partier i land efter land ute i Europa. Huruvida dessa länder kommer lära något av detta eller söka sig till Decemberöverenskommelser av olika slag återstår att se. De kan ju alltid titta på Sverige hur bra det gick.

EU:s asylmottagande år för år.