Forskaren Joakim Ruist utsågs till statlig utredare med målet att presentera hur ett kraftigt höjt återvandringsbidrag kan stimulera och öka återvandringen av personer som beviljats uppehållstillstånd i Sverige på asylrelaterad grund.

Utredaren misslyckades emellertid med sitt uppdrag, vilket får anses vara ovanligt. I utredningen Stöd till invandrares utvandring (PDF) konstaterade Ruist att de effekter som regeringen, och i synnerhet Sverigedemokraterna, sökte inte var troliga. Nu går regeringen ändå vidare med ursprungsförslaget.

Det finns flera aspekter av diskussionen kring återvandring. Å ena sidan är det inget konstigt i att vissa som invandrat till Sverige efter en tid önskar återvända till hemlandet. Det kan bero på att de misslyckats med att etablera sig eller att de helt enkelt längtar hem. Å andra sidan finns det i vissa kretsar förmodligen en stor övertro på vad ett höjt återvandringsbidrag skulle kunna åstadkomma.

Återvandringsbidrag är i sig inget nytt påfund. Det har funnits länge och är tänkt att underlätta för den som väljer att återvända till sitt hemland av olika orsaker. Men beloppet är blott 10 000 kronor, vilket räcker till ungefär en flygbiljett till Bagdad, en vetelängd och tre liter mjölk. Visserligen är inte resekostnaderna inkluderade i bidraget som syftar till att ge den utvandrade en nystart i sitt hemland, men envar förstår proportionerna när vinsten att stanna i Sverige är så mycket större.

Regeringen vill höja beloppet till 350 000 kronor per person. Ruist tror inte att beloppet spelar en avgörande roll. Forskarens enda empiriska underlag för slutsatsen är Danmark, vars återvandringsbidrag är 100 000 danska kronor.

Ruist fastslår att ett kraftigt höjt återvandringsbidrag inte skulle få några dramatiska effekter på återvandring från Sverige:

Utredningen finner att statistiken över utvandringen med bidrag i Danmark ser ut att visa på en synlig effekt där högre bidrag medför högre utvandring. Enligt utredningens bästa skattning, medför ett bidrag på i genomsnitt motsvarande 150 000 svenska kronor per person en ökning av den årliga utvandringen från Danmark med cirka 80 personer per år, och ett bidrag på motsvarande 350 000 svenska kronor per person en ökning med 180 personer per år, jämfört med i en situation där inget bidrag finns. Utredningen bedömer att motsvarande effekter i Sverige mest troligt skulle bli cirka fyra gånger så stora, eftersom den relevanta invandrarbefolkningen i Sverige är cirka fyra gånger så stor. Bidragsnivåerna ovan skulle därmed kunna förväntas öka den årliga utvandringen från Sverige med omkring 300 respektive 700 personer per år, jämfört med i en situation utan bidrag.

Om ovanstående siffror skulle bli verklighet är det fråga om en mycket blygsam återvandring och inte den utvandring av bibliska proportioner som somliga hoppats på.

Det finns en annan aspekt av ett kraftigt höjt återvandringsbidrag. Det går att fråga sig varför svenska skattebetalare bara ska ge bort pengar så lättvindigt? Den frågan är befogad. Men om vi tar exemplet med en bidragsberoende flerbarnsfamilj är det ekonomiska stödet snart intjänat av det offentliga i form av uteblivna barnbidrag, flerbarnstillägg, bostadsbidrag och försörjningsstöd. Detta skulle, strikt ekonomiskt räknat, kunna räknas hem ganska snart.

Allt beror förstås på vem som utvandrar. Ruist visar att gruppen vid eller nära pensionsålder är överrepresenterad bland dem som beviljats återvandringsersättning i Danmark. Motsvarande överrepresentation för personer i förvärvsarbetande ålder gäller för så kallade icke-sysselsatta. Det verkar alltså främst vara äldre och dem som inte försörjer sig själva som lockas av återvandring.

Ett lite besynnerligt förslag i utredningen är att den som har permanent uppehållstillstånd och beviljas återvandringsbidrag ska kunna behålla sitt PUT i två år efter utvandring. Vilket syftet är med att dela ut potentiellt sett flera miljoner kronor för återvandring för att sedan inte återkalla rätten att vistas i Sverige, är oklart.

Fler behöver flytta hit, inte fly härifrån, påstår Aftonbladet i sin kritik mot regeringens förslag. Ja, svenskar föder färre barn nu än tidigare och det finns en enorm personalbrist i välfärdssektorn. Men då återkommer till skillnaden mellan asyl- och arbetskraftsinvandring, en distinktion som Aftonbladets ledarsida fortfarande inte förmår göra.

Luckor på arbetsmarknaden fyller vi inte bäst med ökad asylinvandring. Flyktingpolitik och arbetskraftsinvandring är inte samma sak. Om vi någon gång ska få till stånd en intellektuellt hederlig debatt i migrationsfrågorna måste vi börja med att erkänna detta enkla faktum.

Att både äta kakan och ha den.