Ukraina firar sin nationaldag. Det är den 33:e självständighetsdagen i ordningen sedan landet blev fritt från Sovjetunionen. Den firas mitt under ett brinnande försvarskrig mot en imperialistisk stormakt till granne. Historien går igen. Ryska stridsvagnar rullar återigen på utländskt territorium.

I 913 dagar har Ryssland bedrivit ett fullskaligt anfallskrig mot Ukraina. Det militära specialoperationen som skulle kasta den ukrainska regeringen över ända och ge Putin kontroll över landet på blott några dagar, innan det trögfattade Väst ens hann reagera och formulera ett avståndstagande, närmar sig alltså den tusende dagen. Än vet vi inte hur detta slutar.

Volodymyr Zelenskyj har hållit ett tal på självständighetsdagen, ett tal som handlar om Ukrainas rätt att existera. Om ukrainares rätt att få finnas till. Det är ingen självklarhet i dag. Ty det som står på spel i kriget är de facto just detta. Inte vem som har kontroll över Donbass eller staden Mariupol.

Zelenskyj påminner om att den som vill Ukraina illa kommer att fara illa i sitt eget land. Med ränta. Zelenskyj kallar detta en ondskans bumerang. Väldigt träffande då det är just detta som sker i bland annat Kurskregionen just nu, om än i liten skala.

Kriget kommer till Ryssland. Till ryska regioner. Till ryska städer och byar. Till den ryska befolkningen. Det var deras store ledare som startade elden. Nu bränns det plötsligt även för de ryssar som helhjärtat har stöttat Putin. Det finns förstås en både juridisk och moralisk rättvisa i detta. Ukraina har rätt att slå tillbaka, och hade de möjlighet skulle de säkerligen slå hårdare.

Det var en bestämd och trotsig Zelenskyj vi såg. En ledare som pratade om att hämnas alla som dödats i ryska bombräder, om föräldrar som åldrats av oro, om barn som tvingas gå i underjordiska skolor. Bara ukrainarna kan fatta sina beslut och göra sina vägval. De besluten ska inte fattas av en tyrann vid Röda torget.

Endast ett land som tvingats försvara sitt oberoende i ett krig vet värdet av självständighet. Många länder har slagits för sin frihet. Genom historien har många liv slocknat i kampen för att bevara inte bara ett lands territorium utan också dess värderingar, dess själ. Ukraina utkämpar den striden just nu.

Ingen vet hur kriget kommer sluta. Ryssarna fortsätter sina framryckningar mot Toretsk och Pokrovsk, Ukraina avancerar i Kursk och verkar fortfarande ta ganska många krigsfångar. Båda har olika utmaningar vad gäller manskap, materiel och logistik. Få tvärsäkra bedömningar har slagit in. David har gång på gång överraskat Goliat i detta krig och har kanske inte gjort det för sista gången.

Självständighet och anständighet – dessa går hand i hand. Det finns berättigad kritik mot DCA-avtalet och sättet på vilket Sverige klev in i Nato. Det finns också väldigt mycket att säga om det demokratiska underskottet i EU, även om USA:s roll som världspolis. Men det har sällan varit så enkelt att välja sida i en strid som den som nu utkämpas mellan Ryssland och Ukraina.

Ukrainas självständighetskamp är en inspiration för alla demokratiska stater. Alla kan ställa sig frågan om samma sak hänt här: Hur hade jag agerat? Vem hade jag blivit? Och hur hade jag reagerat när människor i andra länder påstått att mitt motstånd mot inkräktaren är ”krigshets”?