För ett år sedan ställde jag frågan hur många vanliga svenskar som är beredda att dö för sitt land. Vi minns den tidigare L-ledaren Nyamko Sabunis famösa uttalande att hon i händelse av krig skulle fly till Norge, något som hon undslapp sig så spontant att det får betraktas som en politikers ofrivilliga ögonblick av ärlighet. Men vi andra, då? Skulle vi också fly till grannländerna?

Många skulle säkerligen det. Men en ny undersökning från Verian (f.d. Kantar Sifo) för Försvarsmaktens räkning visar att 51 procent av de svarande är beredda att delta i totalförsvaret med fara för livet ”i en icke-stridande roll”. De vill alltså inte skjuta på ryssen, däremot se till att trupperna har mat? Eller något.

Endast var fjärde person kan tänka sig en stridande roll med fara för livet, och könsskillnaderna är stora. Enligt undersökningen kan 39 procent av männen tänka sig en stridande roll medan bara 8 procent av kvinnorna är öppna för det. Detta i det jämställda Sverige.

Nu skulle förstås inte alla vara aktuella för en stridande roll hur mycket de än ville, och i totalförsvaret behövs en mängd olika roller. Att hälften inte är beredda att slåss låter i mina öron illa. Men jämfört med andra länder kanske det inte är det, och ett totalförsvar behöver som sagt så mycket mer än bara frontsoldater för att fungera.

Programledaren i public service var positivt överraskad (eller ”studsar”, som hon själv uttrycker det) av resultatet. Men Försvarsmakten är mer återhållsam. Endast en tredjedel av allmänheten vet vad skärpt beredskap ens innebär. Myndighetens totalförsvarsstrateg Michael Malm konstaterar: ”Vi behöver samtala mer om det här. Jag tror också att vi behöver samtala mer om vilka värden det är i vårt samhälle som är värda att värna.” Försvarsmakten är väl ganska tydlig med det i sina annonser och framträdanden på Pride?

Det finns mycket här att försvara. Inte bara våra hus och gårdar, våra skolor och sjukhus, vår lilla plätt på jorden. Utan också vårt samhällssystem, vår förvaltning, vårt sätt att leva, vår demokrati. Sverige är verkligen inget perfekt land och tycks för varje år bli lite mer som andra länder, belastade av den sortens problematik vi trodde att vi stod över eller aldrig skulle behöva stå ansikte mot ansikte med. Därtill finns en utbredd lojhet grundad i övertygelsen att ”det händer inte oss”, en helt naturlig sak för ett land som inte varit i krig på över tvåhundra år.

Trots detta tillhör vi alltjämt de bästa länderna i världen, både vad gäller livskvalitet och medborgerliga fri- och rättigheter. Det är mycket möjligt att våra makthavare håller på att förstöra detta. Men det är fortfarande svårt att hitta särskilt många länder som är bättre att växa upp i (såvida du inte har väldigt gott om pengar).

Så vad är egentligen att stå upp för sitt land? Är det att gå i Prideparader i glittriga klänningar eller är det att vara beredd att om så krävs med vapen i hand, precis som statsminister Ulf Kristersson uttryckte det i sitt sommartal, försvara landet mot en inkräktare? Jag vill påstå att det är det senare.