Ännu ett liv har släckts. Ännu en oskyldig person har fått sätta livet till i den brutala våldsvåg som håller hela Sverige som gisslan. Mikael blev bara 39 år, skjuten mitt framför ögonen på sin 12-årige son på väg till simhallen. Enligt uppgift skedde det efter att han konfronterat ett ungdomsgäng.

Reaktionerna är de förväntade. Magdalena Andersson, Ardalan Shekarabi och justitieminister Gunnar Strömmer pratar om att alla gränser har passerats. Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård hävdar att det som hände inte ska få hända. Och Jimmie Åkesson förklarar fullt krig.

Inget av detta betyder någonting just nu. Det är blott ord. Ord vi har hört många gånger förr från politiker som inte begriper hur dagens situation har kunnat uppstå och misslyckas med att hitta svaren på hur utvecklingen ska kunna vändas.

Vi minns när Karolin Hakim mördades på öppen gata med ett barn i famnen. Då var upprördheten stor. En gräns hade passerats även då. Dåvarande justitieminister Morgan Johansson lovade att de skyldiga skulle ”jagas till världens ände”. Men hur många mördare som än sätts i fängelse verkar det inte spela någon roll. Det står alltid någon redo att ta deras plats. Redo att mörda för att inkassera en tusenlapp, en pizza, lite status i gänget.

Vi vet inte åldern på gärningsmannen, men det skulle inte förvåna om det är en person i högstadieåldern. Inget chockar oss längre. Vi vet att det skjuts vilt med automatvapen och att det ofta är Guds försyn att inte fler blir träffade. Vi vet att förlupna kulor träffar barn som leker i sandlådan. Vi vet att lättkränkta kriminella barn har vapen.

Politikernas kommentarer är väntade. Men det finns fler som reagerar. Ta ovanstående tweet. För en ledarskribent på Aftonbladet finns sympatierna alltid hos gärningsmannen, aldrig offret. Det vet vi sedan länge. Men det är ändå fascinerande i sin utstuderade djävulskhet att kunna skriva något dylikt kort efter att en familjefar blivit avrättad framför sin tolvåring. Inga tankar på brottsoffrets eller ens på den nu faderlöse sonens mänskliga rättigheter. Bara på hur viktigt det är att vi nu behandlar mördaren korrekt.

Samtidigt som det är lätt att känna avsky mot ovanstående tweet är det viktigt att komma ihåg att den inte är isolerad eller unik. Tvärtom har just detta perspektiv väglett och styrt svensk politik i många decennier. Och här är vi nu.

Ja, vi ska självfallet behandla mördaren korrekt. Personen ska ha livstids fängelse. För att kunna stävja den här våldsvågen behöver Sverige, tyvärr, bli betydligt mer repressivt. Ingen annan lösning är möjlig. Det innebär att vi kommer behöva spärra in personer under 18 år på livstid. Det betyder att vi behöver ungdomsfängelser. Att vi samtidigt ska arbeta förebyggande för att förhindra att barn och unga blir kriminella är självklart, men alla repressiva åtgärder som regeringen föreslår kommer att behövas. Och mycket mer därtill.

Dessa mördare ska jagas, fångas och spärras in. Ålder spelar faktiskt mindre roll nu, för hur ung en person än är kan vi inte ha dem springande lösa med vapen, redo att mörda.

Det är ett farligt samhälle vi ser växa fram nu. Ett samhälle där vi blir mer misstänksamma mot varandra. Där vi inte vågar släppa ut våra barn att leka längre. Där vi inte vågar ingripa, säga ifrån, visa civilkurage av rädsla för att drabbas av våld. Det är ett samhälle där våldet triumferar, där den med ett vapen bestämmer.

Nattsvart.