Ända sedan jag besökte Kina för första gången för snart 20 år sedan har det pratats om jättelandet i öst som ett framtidsland. När Kina skulle arrangera sommar-OS 2008 var nyfikenheten från Sverige och västvärlden månne som allra störst. Det ordnades program där svenskar fick ringa in till kineser och ställa fördomsfulla frågor. Lite pinsamt blev det, men det var åtminstone ett tecken på nyfikenhet.

Det spreds rent av en uppfattning bland många att kinesiska skulle bli nästa stora internationella businesspråk. Kina var ju framtidslandet. Dåvarande utbildningsminister Jan Björklund drev att kinesiskan skulle vara valbar för svenska skolelever precis som franska, spanska och tyska. Det gick inte att förneka dess växande betydelse, menade ministern.

Redan när jag började plugga kinesiska ifrågasatte jag detta. Kinesiska är egentligen inte svårare än något av våra västerländska språk, på flera sätt snarare tvärtom. Men för oss västerlänningar är det initialt en hög tröskel att ta sig över vilket kräver motivation och tålamod. Du behöver lära dig ungefär 1500 tecken för att kunna kommunicera hyggligt och läsa en längre text. Runt det dubbla för att ta dig igenom en dagstidning.

Även om det kinesiska språket inte har slagit igenom som somliga förutspått, har Kinas inflytande onekligen ökat globalt på många andra sätt. Landet har genom en sorts bambuimperialism fått ett betydande inflytande på den afrikanska kontinenten. Många afrikaner verkar inte se några direkta problem med detta – kineserna ger åtminstone något i utbyte mot naturtillgångarna. Föga förvånande är det en kinesisk telefontillverkare, Transsion, som slagit igenom med ett brak i Afrika genom att anpassa allt från prisnivå till lokala önskemål som batterikapacitet och kamerans förmåga att ta bra bilder av svart hud. Det är smart, och man kan undra varför ingen gjort det tidigare.

Mycket av Kinas framgångar går att mäta. Kina är världens andra största ekonomi sedan 2010, världens största bilmarknad sedan 2009, då det såldes över 13 miljoner bilar (något som överträffades med råge bara några år senare) och världens största tillverkare och exportör. Allt utveckling här tenderar att ske på gigant-nivå.  

Den ekonomiska utvecklingen syns också med blotta ögat. Nu ska det sägas att jag under min senaste vistelse tillbringat en hel del tid i Guangdong, som är Kinas rikaste provins. Detta märks på allt från bilar till utbud av affärer. Folk här har pengar. Men det syns också att pandemin satt spår. Lokaler gapar tomma i en omfattning jag inte sett under tidigare resor, och konstigt vore annars. Många kineser drabbades enormt hårt av de hårdföra nedstängningarna, och jag har många gånger frågat mig hur de kunnat överleva.

Målet i femårsplanen 2021-25 är att den kinesiska ekonomin ska bli mer driven av ökad inhemsk konsumtion, något Kommunistpartiet talat om under en längre tid, och Kina självförsörjande inom tekniksektorn. Beroendet av Väst ska kort sagt minska, och detta, får man anta, är tänkt att göra den kinesiska ekonomin stabilare över tid men också mer motståndskraftig mot ekonomiska sanktioner.

Det finns emellertid enorma utmaningar. För det första är det lättare sagt än gjort att stimulera ökande inhemsk konsumtion när kineserna (med all rätt) har bristande tilltro till välfärdssystemet. Detta gör den vanlige kinesen mer mån om att lägga undan pengar än att spendera dem. Regeringen har försökt stimulera det hela genom satsningar på lägre skatter, höjda löner och utbyggda socialförsäkringar, men med blygsamt resultat.

I grunden tror jag att Kina behöver genomgå ett omfattande systemskifte som nästan har mer med normer än krass ekonomi att göra, åtminstone i förstone. I Kina är könsrollerna fortfarande väldigt stereotypa. Både män och kvinnor arbetar, men mannen anses ha huvudansvaret som familjeförsörjare medan kvinnan ansvarar för barn och hem. Traditionellt sätter sig mannen med mobiltelefonen när han kommer hem från jobbet medan kvinnan förväntas ta hand om allt.

Eftersom båda förvärvsarbetar i allt högre utsträckning behöver far- och morföräldrar kliva in och ta hand  om barnbarnen. Detta gör att barnen får väldigt begränsad tid med sina föräldrar. I Kina börjar barnen vanligtvis i förskolan först vid fyra års ålder, och en bra förskola kostar. Allt kostar, och vägen dit är att jobba. Mycket. Kineser arbetar mer än många svenskar ens kan föreställa sig. Det är således inte ett dugg konstigt att unga kineser väljer att skaffa färre barn – eller inga alls. Det är inte ovanligt att höra från yngre kvinnor att de inte vill ha barn.

Kommunistpartiets 两会，lianghui, de två sessionerna, har just avslutats i Beijing. Det är vad vi brukar benämna som Nationella folkkongressen där några tusen delegater från hela Kina samlas. Samtliga minoriteter är representerade, vilket partiet brukar trycka på som ett slags bevis för hur demokratiskt skådespelet är. I själva verket har detta parlament ingen egentlig makt då hela makten vilar hos Kommunistpartiet, politbyrån och i slutändan Xi Jinping själv.

Kommunistpartiets fokus framåt kommer alltjämt vara ekonomin. Inte militären. Inte Taiwan. Ett styvt tillväxtmål på fem procent har satts, kort deklarerat av den alltmer maktlöse premiärministern, arbetet för ökad inhemsk konsumtion och självförsörjning fortsätter och satsningar på teknisk innovation likaså.

Ja, Kina är fortsatt ett land med fantastisk potential. Men draken är vingklippt av kommunistiska teorier och auktoritära begränsningar som det allt tätare kontrollnätet skapar. Detta tros vara en delförklaring till att kineser är en växande grupp migranter som försöker ta sig över gränsen från Mexiko till USA i jakten på ett bättre liv. Många uppger att de ledsnat på förtrycket, andra på svårigheten att försörja sig (vilket rent krasst kanske är en vanligare orsak till migrationen).

Jag tror fortfarande på Kinas framtid. Det är alltjämt ett land med enorm potential som hålls tillbaka i partiets allt hårdare bojor. Den tidigare premiärministern Wen Jiabao vädrade förbjudna tankar om demokratis oundvikliga framtid även i Kina. Han var så pass obekväm att han censurerades av sin egen regering.

Sedan Wens avgång för över tio år sedan har Kina under Xi Jinping blivit om möjligt än mer auktoritärt. Just nu är känslan att vi behöver vänta ut eran Xi och att Kina under dessa år kommer ta kliv bakåt i sin utveckling.