Massövervakningen var en het politisk fråga i två omgångar med start för över 15 år sedan. Inför den svenska FRA-omröstningen 2008 demonstrerade integritetsaktivister utanför riksdagen. Lagen klubbades med minsta möjliga marginal. Staten vann. Då befann jag mig i Kina och hejade på aktivisterna på distans genom att driva opinion via bloggen (det var möjligt utan VPN på den tiden).

Fem år senare var det Edward Snowden som fick igång diskussionen genom att med sina läckor av information höja medvetenheten i hela världen om amerikansk och västerländsk massövervakning. Även om många var upprörda över lögnaktiga politiker och myndighetschefer hade den tekniska utvecklingen vid det skedet nått den kritiska nivån att folk i gemen var redo att köpslå med sin integritet för den bekvämlighet i form av digitala tjänster det gav tillbaka.

Få länder har kommit längre i att bygga ut massövervakningen av sin befolkning än det land jag befinner mig i när detta skrivs. Kina kan med rätta kallas världens främsta digitala diktatur. Kontrollen blir särskilt påtaglig när man ska in i landet. Det ska lämnas fingeravtryck, tumavtryck och skannas ansikte. Sedan börjar själva resan inne i landet. Snabbtågen är bekväma och, tja, snabba, och eftersom resan förbokas finns alla passnummer redan registrerade varför passet kan skannas som ett slags resehandling när man passerar spärrarna på snabbtågsstationen.

En sak som slår mig nu när jag befinner mig i ett auktoritärt land som Kina är inte bara hur övervakad jag ständigt är, det är hur liten och obetydlig som människa jag känner mig. Inte bara på grund av att man de facto är ett sandkorn på en strand givet den enorma populationen utan för att samhället är otillgängligt och byggt uppifrån och ned.

Givetvis vet vi att Kina inte är en rättsstat, det finns inga oberoende domstolar, polisen finns inte till för att hjälpa dig (förutom om du frågar om vägen) och andas du så mycket som en kritisk tanke om kommunistpartiet eller ordförande Xi är du dödens.

Frågan är vem vi blir i ett dylikt system. Om man lever eller tvingas leva i ett auktoritärt samhälle där fria medier inite tillåts, där endast en sanning är tillåten och där det är livsfarligt att avvika i både tanke och handling. Vad gör det med oss? Givetvis skapar det konformitet. Som vanligt börjar allt med barnen. Medan barnen får vapenträna i ryska skolor kommer de kinesiska skolorna enligt direktiv från regeringen bli mer patriotiska. Syftet är att få alla kineser att gå i takt, att ”tänka likadant”.

Kanske borde vi utifrån detta skräckscenario välkomna att Tucker Carlson intervjuat Vladimir Putin. Det är förstås i rådande världsläge unikt att en amerikansk journalist får tillgång till den ryska presidenten för att genomföra en intervju. Alla åsikter måste få komma fram, det är sann yttrandefrihet och demokrati! Eller? Min tveksamhet kring detta projekt handlar om två saker: Tucker Carlson och Vladimir Putin. Eller ska vi kalla dem ler och långhalm?

Tucker Carlson har under de senaste två åren, kanske betydligt längre för dem som följt honom bättre än jag, spritt Kremls narrativ genom att lägga skulden på Väst och fria Putin från skuld i Ukrainakriget. Det är således ingen slump att just han fått den unika möjligheten att träffa Putin. Kreml skulle aldrig släppa in en mer kritisk journalist som ställer de tuffa frågorna och ifrågasätter lögnerna. Eftersom de på förhand visste att Carlson aldrig skulle göra detta utan låta Putin hålla sin monolog (det är så Carlsons ”intervjuer” brukar se ut), blev träffen av.

Detta gör Carlson till aktivist, inte journalist, något han givetvis inte är ensam om. Många journalister är aktivister och journalistiken är full av propgandister. Just därför är den nationella högerns vurm för Carlson och påståendet om honom som ett slags obekväm och oberoende sanningssägare så patetiska. Han har precis som många andra aktivister en agenda, i detta fall att sprida ett narrativ som går emot det officiella från USA och EU och stödjer Kremls bild av konflikten. Ty om det nu vore så att han endast vill att folk ska få veta vad Putin tycker för att, som han säger, ”kunna avgöra själv”, hade det räckte med att hänvisa till en av alla långa utläggningar som Putin har gjort om kriget. Det finns timmar av material på nätet, ofta med engelsk översättning. Vi vet redan vilken Putins hållning är. Alla som ser Carlsons intervju bör komma ihåg varför Putin tillät just honom att göra den.

Åter till livet i en auktoritär stat. I både Ryssland och Kina har de fria medierna, i den mån de alls funnits i det sistnämnda landet, försvunnit. En enda sanning proklamerats från statligt håll och den som avviker från den riskerar både sin frihet och sitt liv. Just i dessa länder blir den journalistiska gärningen extra viktig. Att finna sanningen i en stat där den per definition är förbjuden är ingen liten sak. Den är förenad med livsfara. Detta är vad det journalistiska uppdraget borde vara. Inte att sprida en diktators narrativ ord för ord. Det kan en papegoja göra.

Det är med denna vetskap Tucker Carlsons intervju med diktatorn i Moskva blir problematisk, ty han hjälper Putin att sprida propagandan till fler människor i den demokratiska världen. Samtidigt gör han även det ryska folket en otjänst. Självfallet tackar Kreml och tar emot, ty Putins mål är både att behålla makten med skärpt förtryck och att splittra Väst med propaganda och påverkanskampanjer. Carlson har beredvilligt ställt sig i ledet.

Att gulla med diktatorer är ingen journalistisk uppgift. En sak bör därför alla som ser intervjun komma ihåg: Tucker Carlson är sannerligen ingen ny David Frost.

‐—-‐———————-

Not: Texten är publicerad via VPN på ett skakigt sydkinesiskt internet. Därtill kommer tidsskillnaden. Om en kommentar dröjer innan den godkänns vet ni varför.