Hur ska en man vara för att både passa in i etablissemangets kravmall och även vara gångbar på marknaden? Alltfler män frågar sig detta.

Den som vill passa in i samtidens bild av politisk korrekthet och samtidigt göra sig attraktiv för det motsatta könet har en inte en helt enkel ekvation att lösa. Den nya avkönade mannen är nämligen föga attraktiv. Män uppmuntras ständigt till att bejaka sin feminina sida, men vilken kvinna tänder på den svage, gråtande mannen som är i kontakt med sina känslor hela tiden? Feminismens krav krockar med verkligheten och biologin.

Frågan gäller inte bara hur män ska vara utan hur män som blivit föräldrar ska bete sig. Vad kan förväntas av dagens pappor? Vi ska vara jämställdhetsivrare, dela på föräldraledigheten, lämna plats åt kvinnor på jobbet, hålla käften mer, ta ett steg tillbaka. Som grupp. Men samtidigt, och det kan många heterosexuella män vittna om, vill kvinnor ha en man som tar för sig.

Kolumnisten Anna Björklund skrev en krönika om hur hon betraktade män som försöker göra rätt i vardagen, men bara inte får till det. Hon beskriver män som ”tar på barnen klädlagren i den ordning de hoppas stämmer” och tar ut föräldraledigheten ”för att de läst att man ska det”. Hon ser kvinnor som driver firman familjen medan mannen agerar timvikarie.

Jag känner inte alls igen mig i den bilden. Av de pappor jag ser runt mig verkar det inte heller stämma särskilt bra med verkligheten rent generellt. Men Björklund målar en bild av tafatta och vilsna män som inte riktigt fungerar som pappor.

Möjligen som en parallell till detta finner vi SVT-programmet Tre pappor. Tre män bjuder via ett numera uppmärksammat klipp in till ”en jättevacker helg”. Ett ”pappa-retreat”. Det är män som samlas och pratar om sin pappa- och mansroll. Det är också män som går in känner hur ”fin energi” som finns i rummet. Som öppnar fönster och släpper ut fjärilar. Och uttalar hur vackert allt är.

Jag kan nästan höra Markus Allards förmodade reaktion i bakhuvudet: ”Vad eee det här!?” Det är som om Feministiskt initiativ har öppnat ett gruppboende för män.

Vi är ofta väldigt simpla, vi män. Men ibland är vi också komplicerade – många släpper inte in någon på livet. Varken partnern eller polarna får alltid veta hur vi män egentligen mår. Det finns ofta inget forum för att diskutera dessa så kallade mjuka frågor, och många vet helt enkelt inte hur man gör. Man snyter sig och går vidare. Tar en öl med kompisarna och snackar fotboll och politik, vilket i och för sig inte ska underskattas.

Min erfarenhet är dock att dessa ölträffar också kan leda till långa diskussioner om relationer, livskriser och allt möjligt. Ja, vi kanske behöver den där ölen för att öppna upp, men än sedan då? Jag tror att ytterst få män är i behov av att sitta i ring och hålla handen.

Vad är då Tre pappor, egentligen? Jo, en del av ett institutionaliserat förlöjligande av män, i synnerhet pappor. Det har vi sett i kulturens värld i decennier. Den klantiga och korkade pappan är ett standardinslag. Nu ska vi män också bli svaga och i kontakt med våra känslor. Kort sagt mer traditionellt feminina.

Jan Emanuel har förstås invändningar mot de tre pappornas syn på mansrollen och den toxiska könslöshet som programmet Tre pappor speglar. Jag kan instämma i mycket av den, i synnerhet synen på vad en man ska vara:

En bra pappa står för sitt ord, kommer i tid till hämtningen på förskolan, skyller inte ifrån sig och ljuger inte. En bra pappa är en nykter pappa. Blir aldrig full och skämmer ut sig inför barnen. En bra pappa smiter inte från ansvar. Gnäller inte och tycker inte synd om sig själv. Ansvaret du tog på dig när du blev pappa är att jobba hårt. Att vara pappa är att vara familjeförsörjare och familjeförsvarare. Ett ansvar du kan dela, men aldrig backa ifrån. Det ingår att frysa i blåsten på barnens aktiviteter och ta hand om spyende ungar. Men också att hålla dig själv i form och vara hel och ren. Du ska vara den din familj kan vara stolt över.

Allt detta betyder förstås inte att man inte kan eller bör träffa sina kompisar och ta en öl då och då. Men familjen är alltid en prioritet. Barnens bästa kommer alltid i första rummet.

Sven Melander sade något klokt i en dokumentär innan han gick bort. Han tänkte tillbaka på sin tid som pappa och konstaterade att han, i och med de jobb han haft, varit väldigt frånvarande. Påståendet att ”Det gäller att tillbringa kvalitetstid med sina barn” är ett jäkla skitsnack, menade han. Kvalitet för barn är kvantitet.

Att finnas där, att vara närvarande i vardagen, är kvalitet för barn. Då är man, förhoppningsvis i sina bästa stunder, en bra förälder. Och då behövs heller inga trummor eller kakaoceremonier. Bara män som tillåts tro på sig själva och som slipper bli förlöjligade av ett helt samhälle.

Samhället måste börja uppskatta män mer, och inte bara när det är krisläge och det plötsligt ropas efter muskelkraft. De allra flesta av oss är varken fotbollshuliganer, hustrumisshandlare eller stora bebisar. Vi är faktiskt rätt OK.


Får det vara en kakaoceremoni, någon?