En liten konversation på Twitter mellan Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson och en motdebattör fångar väl hur spelets regler fungerar i svensk politik.

Andersson börjar med att håna de friskolevänliga Liberalerna för att Engelska skolan ”mäter kjollängder”. Hon får då svar på tal om sitt eget partis förnekande av hedersproblematiken och svarar genast att motdebattören ”fulspelar” varefter Andersson drar sig ur debatten.

Detta lilla exempel från Twitters ankdamm är en illustration av något större. Den politiska vänstern har en egen regelbok. Den gäller inte deras politiska motståndare, som förväntas vara artiga, korrekta och kunna ta slag under bältet.

Vänstern går ut på planen med en illvillig inställning och samtidigt en förväntan om fair play och blir därför förvånad i de enstaka fall som motståndaren går in i närkamp med dobbarna före. När någon ger igen med samma medel, ger svar på tal. Sådant beteende utmålas alltid som ”hat och hot”, och vänsterdebattören i fråga kan få gråta ut i någon regimvänlig talkshow eller podcast efteråt. Detta offerskap har närmast blivit en egen politisk genre, och den är särskilt vanligt förekommande bland vänsterkvinnor.

Vi är många som är heligt trötta på denna dubbelmoral, detta eviga hycklande. Ena stunden är de goda feminister, andra stunden är de besatta av att förfölja Ebba Busch och håna henne för allt hon företar sig. Ena dagen drar de likhetstecken mellan Timbro och Breivik, andra dagen klagar de över högerns ”dåliga ton” i sociala medier. Självinsikten är obefintlig. Aldrig att de ser sig själva i spegeln på morgonen och undrar om de lyckats åstadkomma något konstruktivt.

Vi kan inte förvänta oss att vänsterpartiernas företrädare och anhängare plötsligt ska knyta slipsen och ta mössan i hand. De anser fortsatt att deras sak är så viktig och så rätt att den rättfärdigar tjuvknep, slag under bältet och ett spelat offerskap så fort någon bemöter dem på samma sätt.

Därför måste landets så kallade opposition börja svara med samma mynt. Vi kan inte ha politiska företrädare som tror sig stå över detta, vara de ”vuxna i rummet” och inbilla sig att de vill vinna på fair play eller inte alls. Ty konsekvensen blir just att de inte vinner alls och dessutom låter sig, och därmed de egna väljarna, förnedras på vägen dit.

Där är vi nu. Vänstern har sin regelbok, högern sin. Och medierna spelar i allt väsentligt med i vänsterns charad om utsatthet för hot och hat i sociala medier.

 

Inte schysst, sade Bull.