Haveriet som var den så kallade superonsdagen kommer gå till historien i svensk politik. Riksdagen valde Sveriges första kvinnliga statsminister, röstade igenom oppositionens budget, såg Miljöpartiet lämna regeringen och statsministern själv begära entledigande efter bara sju timmar. Ett löjets skimmer lade sig över alltsammans.

Det som skedde under denna historiska onsdag går att skratta åt. Om man som undertecknad har nått den punkten där all form av politik betraktas ur ett underhållningsperspektiv, finns här ett visst underhållningsvärde.

Men i grunden är det förstås ännu ett exempel på det politiska systemets värdegrundsbaserade impotens. Det har fullständigt gått i baklås och förmår inte längre att leverera politiska lösningar. Vi har inte de ständiga nyval som plågar andra europeiska länder, även om det kanske hade varit att föredra, men resultatet är detsamma: ett impotent styre som saknar mandat att genomföra sin politik och en elit som inte ens är intresserad av att åtgärda de största samhällsproblemen i vår tid.

Mycket handlar om Centerpartiet. Partiets andra vice ordförande och arkitekt bakom den farsartade nedmonteringen av Arbetsförmedlingen, Martin Ådahl, satt i Sveriges Radios lördagsintervju och kunde inte ens förklara vad som var så vänster- och högerextremt med V:s respektive SD:s politik.

Ådahl tycks utgå från en magkänsla, han gillar helt enkelt inte Dadgostars och Åkessons partier, men har anmärkningsvärt svårt att konkretisera vad som rent sakpolitiskt är så extremt och ”ytterkant”. Genom att försöka blockera dessa två partiers inflytande över politiken och få igenom egna små hjärtefrågor tror sig Centerpartiet stå upp för någon sorts högre form av demokratisk anständighet.

Trots de lama intervjusvar som Ådahl levererade, är det så att hans parti lyckats agera bromskloss för alla konstruktiva lösningar de senaste åren och samtidigt gett Socialdemokraterna regeringsmakten. C utgör fettproppen i avloppet.

Partiet har en alternativ världsbild, där det tar ansvar i varje givet läge, men för alla utomstående är det uppenbart att i den lekstuga som kallas riksdagen är C lekledare. Nu har emellertid Annie Lööf backat in sitt parti i ett hörn, hon har inga alternativ till sossarna och S har å sin sida visat att de är beredda att ta in V i värmen igen. Det gör faktiskt saken lite enklare för oppositionen.

Att se eller inte se det komma – det är frågan.

Energikrisen med skenande elpriser och massiv beskattning. Europatopp i dödligt skjutvapenvåld. EU:s fjärde högsta arbetslöshet. Var sjätte niondeklassare i hedersförtryck och förskolebarn som inte tillåts visa benen på sommaren. En fördubbling av ungdomsrån på fem år. Sällan har behovet av en ny regering känts så akut som just nu.

Det skulle emellertid behövas mer än bara ett regeringsskifte. Riksdagen behöver rensas på lealösa knapptryckare som inte gjort ett vettigt handtag i sina vuxna liv. De är snorkiga viktigpettrar som aldrig haft ett riktigt arbete, som befunnit sig i partipolitikens skyddade bubbla och därigenom tappat all förankring med det folk de säger sig företräda.

Ta Tomas Eneroth. Han har suttit i riksdagen sedan 1994. Det är nästan 30 år. Imperier har uppstått och gått under på kortare tid. Det är oundvikligt att en person som är riksdagsledamot under så lång tid tappar kontakten med och förståelsen för vanligt folks vardag. Då kan man, likt Anders Ygeman, hånle åt elpriserna ty sådant berör inte honom. Då kan man, likt Morgan Johansson, brunsmeta alla som kommer med konkreta lösningar som inte är värdegrundsstämplade – för att sedan oblygt lägga samma förslag själv ett antal år senare.

Sverige har under de senaste sju åren styrts av ett veritabelt skräckkabinett. Att några av de värsta nu lämnar regeringen är välkommet, även om det kanske ger MP större möjligheter att klara riksdagsspärren nästa år.

Det behövs en ny regering som ser problemen i vitögat och bekämpar dem med öppet visir, även om det retar DN:s ledarsida och leder till så kallade twitterstormar.

Sverigedemokraterna har sloganen ”Vi såg det komma” på sina landsdagar. Det vore en ganska bra start: partier som ser problemen komma och tar itu med dem innan de vuxit till nationella epidemier.

Tidigare bloggat:
Farsen