Om internet är den hala tvål som politikerna desperat försökt få grepp om i över 20 års tid, är sociala medier det besvärliga forum som finjournalisterna helst vill stänga ned.

Gemensamt för medlemmar av denna värdegrundsadel är att de skulle vilja resa tillbaka till den tid som var, när politiker inte behövde stå till svars inför vanligt folk mer än vart fjärde år, när de stora mediehusen inte utmanades av uppstickare på nätet, kort sagt när vanligt folks röster inte hördes utanför köksbordssamtalen.

Tyvärr, kära tonalitetsadel. Ni får helt enkelt vänja er. Hur svårt detta är framkom ännu en gång när Frida Boisen, bland annat programledare för Trolljägarna, från sin innerstadsvåning upprördes över en artikel skriven av Nyheter Idags Chang Frick i SVT-programmet Mötet.

Chang Frick är inte som den finhöger som vänstern vant sig vid. Han ber inte om ursäkt. Han kryper inte till korset och kröker inte rygg för vänsterns mobbarmetoder. Tvärtom. Det provocerar dem något oerhört. Han är inte en del av den gamla monokelhögern utan tillhör tvärtom arbetarklassen och råkar dessutom ha romskt ursprung, vilket sannolikt får kompassen att snurra ytterligare.

Det som flög Boisen över huvudet var själva poängen med Fricks artikel (som för övrigt är ett år gammal), nämligen att den skrevs som ett svar på de metoder som värdegrundsjournalisterna länge använt mot alla brunstämplade. Det är de som mobbar. Söker upp. Fryser ut. Straffar utan rättslig dom.

Frida Boisen beskriver journalistik som ett sätt att granska makthavare. Själv leder hon ett TV-program som går ut på att med kameran i högsta hugg sätta dit och förnedra helt vanligt folk som skrivit något förfluget på Facebook. Det är inte journalistik, inte ens i närheten.

Reaktionerna på programmet där Boisen och Frick möts är de förväntade från journalister och politiker i sina respektive elfenbenstorn. De kan inte begripa hur public service kan ge en åsiktsmotståndare detta utrymme.

Genom sina utspel avslöjar denna vänster vad den går för (inte för att det behövdes). De vill inte ha ett fritt åsiktsutbyte. De vill inte ha pluralism, fri åsiktsbildning och debatt. De vill ha en statligt kontrollerad diskussion där vissa åsikter och yttranden inte är välkomna. Där endast den artiga finhöger som kröker rygg för en vänstermobb släpps in i rampljuset. Där vänsterhegemonin aldrig utmanas.

Chang Frick representerar en sorts nyhöger som väljer att ta fajten på riktigt. Det är därför han och andra som ingår i den är så provocerande för etablissemanget.

Den gamla högern klarar varken av att vinna den politiska eller mediala makten, än mindre att åstadkomma verklig förändring när den periodvis får låna makten en stund. Den bevarar endast status quo. Undra på att vänstern saknar Fredrik Reinfeldt.

Dessa hycklare, som kallar sig demokrater, säger sig stå för yttrandefrihet och varnar för Ungern men i själva verket vill inskränka våra fri- och rättigheter mer än vad Orbán skulle våga, förtjänar endast förakt. Och ett kompakt, oresonligt motstånd. Om inte för vår skull så för våra barns och barnbarns.

Folkförakt.