Det talas mycket om sanningar och lögner i dessa tider. Aldrig, sägs det, har det varit viktigare att faktiskt skilja sant från falskt. Från vissa håll anas en önskan om att inrätta något slags sanningsministerium som kan hjälpa de stackars invånarna att få rätt verklighetsuppfattning.

Men hur står det egentligen till med regeringens egen konst att tala sanning? Si och så, kan man väl lugnt säga.

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson är en ständigt återkommande figur på denna blogg. Som jag konstaterat flera gånger far ministern ofta med osanning. Ofta tänjer han på sanningen, men inte sällan ljuger han ogenerat så det stänker om det.

Johansson har exempelvis påstått att Socialdemokraterna gick till val på en stor polissatsning 2014, trots att ordet ”polis” helt saknades i valmanifestet, och kallat den nya föreslagna skyddsgrunden i migrationslagstiftningen för ”en liten detalj i marginalen” som inte kommer påverka någonting, trots att Migrationsverket är av en annan uppfattning.

Regeringschefen är inte bättre. Sommaren 2019 hävde Stefan Löfven ur sig att huvudansvaret för gängkriminaliteten fanns i de välbärgade (underförstått moderatstyrda) kommunerna Djursholm och Danderyd. Det är nämligen där vi finner efterfrågan, påstod han: ”Vi vet att den största konsumtionen har vi i de välbärgade områdena. Djursholm, Danderyd.”

Nej, det visste vi förstås inte. För det Löfven påstod då är inte sant. Löfven försökte lägga ett klassperspektiv på narkotikahandeln och placera skulden hos ”de rika” med resultatet att han ljög svenska folket rakt i ansiktet.

En färsk studie från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, visar att gruppen med så kallad högre socioekonomisk position, alltså den grupp som statsministern kallar ”de rika”, står för en mindre del av den totala användningen. Som många kunnat gissa sig till är det fler personer med lägre socioekonomisk position som använder narkotika.

 

Senast ut att ljuga för svenska folket var socialminister Lena Hallengren. Folkhälsomyndigheten har som bekant svängt och börjat rekommendera viss användning av munskydd, men flera oppositionspartier vill ha skärpta regler för dessa. I SVT:s Aktuellt påstod Hallengren följande:

Jag säger egentligen det som jag och Folkhälsomyndigheten och många andra har sagt sedan den här pandemin började: att munskydd ska användas och det ska behandlas som den skyddsutrustning som det är som faktiskt kan komma att användas.

Vissa har hävdat att socialministern fulklippts i sociala medier och att betydelsen av det Hallengren säger är en annan. Men var och en är fri att se hela intervjun i Aktuellt (onsdagen den 24 februari). Jag ser inte att betydelsen blir en annan om man lyssnar på hela hennes resonemang eftersom hon först pratar i generella termer (”munskydd ska användas”) och först senare börjar prata om sjukvården.

Det jag ser är en socialminister som försöker tona ned, eller helt förneka, det faktum att såväl FHM som regeringen gick emot en hel värld och avfärdade munskydd ända fram tills nyligen.

Detta är blott ett litet axplock. Hur kan det komma sig att vi har en regering med statsråd som ljuger ogenerat för svenska folket? Sannolikt är svaret lika enkelt som banalt: därför att de kan och därför att de kommer undan med det.

Journalister ställer ytterst sällan följdfrågor och de har nästan alltid dålig koll på vad ministern de intervjuar har sagt och gjort tidigare.

Denna sorts teflonjournalistik passar lögnare och kvacksalvare utomordentligt bra, ty det som sagts och gjorts i går är glömt i morgon. Det finns alltid en ny dag, en ny chans, att leverera halvsanningar och lögner.