Under Donald Trumps presidenttid drömde det politiska och mediala etablissemanget i USA om en återgång till status quo. Till det som varit, som kändes hemtamt, bekvämt. Liknande känslor kunde skönjas efter att Sverigedemokraterna tagit steget in i riksdagen 2010.

I dag är det nog uppenbart för de flesta att vägen tillbaka till tiden före Trump i USA, och tiden för SD i Sverige, är en infantil fantasi. Ty vare sig den amerikanske expresidenten eller Jimmie Åkessons parti är annat än ett symptom på de politiska och mediala etablissemangens misslyckande.

Många amerikaner må tro att de har övervunnit det som ledde fram till Trumps valseger nu när en elitpolitiker åter sitter i Vita huset. Men det är en villfarelse, och det kommer de snart bli varse. På samma sätt är inte bara SD här för att stanna, det gäller även de nya konfliktlinjerna i svensk politik.

Decennier av pyrande missnöje har äntligen kunnat kanaliseras, och detta ser vi nu i de flesta europeiska länder. Svenska folket har länge varit mer invandringsskeptiskt än den politiska och mediala eliten. Emellertid har frågan inte ansetts tillräckligt viktig för att den ska avgöra var rösten hamnar.

Det talas nästan dagligen om polariseringen i samhället, oftast med betydelsen politisk polarisering. Men i takt med att samhället blir alltmer multietniskt pågår en annan sorts polarisering: en etnisk och kulturell segregation. Begreppet white flight är inte nytt, men det har på allvar börjat sätta spår i det svenska samhället.

Föräldrar söker, naturligtvis, de bästa skolorna till sina barn, men en parameter som många lägger i detta val handlar om förhållandet mellan inrikes och utrikes födda elever. Få skulle erkänna det när lokaltidningen frågar. Då svarar alla att de gillar ”en blandning”, men utvecklingen talar ett motsatt språk.

Människor gillar generellt sett inte alls att blanda sina barn med andra kulturer. I synnerhet inte om en stor del av elevantalet härrör från Mellanöstern och skolan har ett rykte om sig att vara stökig. Detta vill förstås politikerna råda bot på genom att tvångsblanda eleverna. Ingen ska kort sagt komma undan. Det är så här hela samhället förvandlas till ett integrationsprojekt. Det är så Sverige blir en integrationsstat med tillhörande integrationsindustri.

Bara så att ni vet.

Nästa år är det val. Då har det gått 20 år sedan Socialdemokraterna under Göran Persson samlade knappt 40 procent av väljarna i vad som får beskrivas som partiets sista storhetstid. Det var en valrörelse som handlade om välfärdsfrågor och där några förlupna ord om invandrare i en moderat valstuga ledde till kollaps för det största oppositionspartiet.

Valet 2022 kommer inte att likna det från 2002. Välfärdssatsningar kommer sannolikt alltid ha en framträdande plats i svenska valrörelser, men det finns ingen väg tillbaka till att få svensk politik att handla primärt om skatter och bidragsnivåer igen.

Även om inrikesminister Mikael Damberg låtit meddela att 2021 är året då utvecklingen med skjutningar ska vända (har vi hört den förr?), kommer nästa års val oundvikligen handla en hel del om kriminalitet. Men också om migration och integration.

Ty verkligheten har nu krupit rakt upp i knäet på medelklassen. Det är nu deras barn som blir rånade. Det är deras barn som tvingas gå i tvångsblandade skolor. Det är i deras lokala matbutiker som väktare behöver sättas in för att upprätthålla ordningen.

I vissa avseenden kan jag bli lite lätt nostalgisk när jag tänker tillbaka på en tid då den politiska debatten inte handlade om balkongflickor, barnäktenskap, återvändande IS-terrorister och skolor där inte bara eleverna utan även lärarna pratar dålig svenska.

Men det Sverige som var, finns ej mer. Det har decennier av politik helt utan konsekvensanalyser sett till.

Tidigare bloggat:
Integrationsstaten
Integrationsindustrin