Den kancelleringskultur som drar som en farsot genom västvärlden, där moraliska felsteg bestraffas utan pardon, är problematisk av flera skäl. Dels är det en osund jakt på renhet där alla skavanker, alla felsteg, allt som visar på hur ofullständiga och felbara vi människor är, ska utplånas. Dels är det sociala och ekonomiska straffet sällan i paritet med ”brottet”. Metoo skördade mängder av offer, och vi vet inte ens om allt som påstods var sant. Sannolikt inte.

Senast i raden att drabbas är Hamid Zafar, känd som ”rektor Hamid”, utnämnd till Årets svensk, omtyckt debattör i skol- och integrationsfrågor och så pass folkkär att han fick delta i TV-programmet På spåret, en medverkan som nu klipps bort. Eller drabbas och drabbas… Det visar sig att han så sent som för fem år sedan anonymt skrev väldigt grova antisemitiska inlägg på olika nätforum samt i sociala medier.

Det handlar inte om ett försluppet ord, ett feltajmat skämt eller något skrivet på fyllan. Sådant kan dessvärre räcka i dag för att förtroendeposter och försörjning ska ryka all världens väg. Det Zafar har gjort är att upprepade gånger, säkert mer än som framkommit, skriva oerhört nedsättande och grova saker. Han har kallat folkgrupper för ”boskap”, relativiserat Förintelsen och författat uppenbart antisemitiska inlägg.

Vissa personer i hans vänskapskrets säger att de kände till detta och att hans värdegrundsresa sedan dess är genuin. Jag är inte rätt person att avgöra det. Men det hade stärkt hans trovärdighet med några hundra procent om han själv hade valt att vara öppen med vilka åsikter han faktiskt haft och att han tar avstånd från dem i dag. I stället grävdes detta fram bakvägen och publicerades i DN. Först då väljer Hamid Zafar att ta avstånd.

Det är inte särskilt svårt att förstå varför Zafar valde tystnad i stället för öppenhet. Han hoppades att det aldrig skulle komma fram och är naturligtvis medveten om hur det skulle tas emot. Zafar skulle aldrig ha blivit Årets svensk. Han skulle inte ha bjudits in till otalet debatter om skolan och integrationen. Han skulle aldrig ha fått ta plats i en arbetsgrupp i ett politiskt parti som Moderaterna.

Tillvaron är dynamisk och värderingar är inte statiska. Det kan inte uteslutas att Hamid Zafar talar sanning, att han inte alls står för de åsikter som han spred på nätet för bara några år sedan. Exakt vad som föranledde hans omvändelse framgår emellertid inte, och detta sänker trovärdigheten. Jag saknar en konkret förklaring. Vad hände från den stund då han kallade kroater för ”värre än boskap” och beklagade sig över att ”det finns så många judar” inom showbiz till i dag?

De flesta tycks besvikna och förbannade. Ett fåtal har uttryckt att Hamid Zafars resa från dessa åsikter till något helt annat snarare borde välkomnas. Jag har inget emot att förlåta människor. Inte en enda av oss är ofelbar, och det är fullt möjligt att byta åsikt och värderingar. De flesta av oss genomgår något slags resa under vårt vuxna liv.

Men de åsikter som Hamid Zafar gett uttryck för ligger i närtid och är så pass grova att så länge det inte finns en rimlig förklaring till att han plötsligt skulle ha övergett dem, har jag svårt att köpa hans omvändelse. Tyvärr.

Tidigare bloggat:
Bannlysningen