De så kallade Swishhororna, personer ofta på högerkanten som bedriver opinion på olika sätt och samtidigt uppmanar sina läsare och följare att skänka en slant, har blivit utskällda och hånade i åratal nu. Bara begreppet ”Swishhora” säger en del om hur många på vänsterkanten ser på dem. Det är ofta driftiga personer som hellre ber om frivilliga donationer än att vara beroende av offentliga bidrag.

Joakim Lamotte är kanske den mest namnkunnige, men efter honom har det följt dussintals med varierande framgång. Att se en ”donera”-knapp på bloggar eller i sociala medier-flöden är i dag mer regel än undantag. Däremot skiljer de sig åt i hur pass aktivt (eller aggressivt, om man så vill) personen ber om donationer. Sannolikt delvis kopplat till hur pass ekonomiskt beroende av donationerna individen är.

Medborgarjournalistiken retar gallfeber både på de etablerade och bidragsförsörjda medierna och makten. Men snart kan den vara ett minne blott. Helena Edlund är en präst som hamnade i konflikt med Svenska kyrkan och som nu även har fått Skatteverket efter sig. Skälet är de Swishdonationer hon mottagit.

Följande skriver hon själv på sin blogg:

Det första kuvertet från Skatteverket damp ned på mitt hallgolv i juni förra året. En handläggare meddelade att Skatteverket noterat att jag bloggade och på denna blogg angav ett swishnummer för donationer. Nu skulle jag granskas. ”Syftet är att fastställa om insättningarna är kopplade till de texter som du har publicerat på bloggen helenaedlund.se, samt att fastställa om de insättningar som är kopplade till bloggen kan anses utgöra skattebefriade gåvor eller är skattepliktig inkomst”. Visserligen var donationer genom Swish skattefria, erkände handläggaren, men det kunde inte helt uteslutas att de som swishat mig gåvor vid något tillfälle hade läst något jag hade skrivit. Även om det var gratis att läsa min blogg, så kunde swish-donationerna eventuellt kunna vara en uppskattning för texter jag producerat och i så fall kunde gåvorna betraktas som beskattningsbar inkomst.

De flesta använder Swish i dag. Få tänker mer på den saken. Men Swishdonationer är uppenbarligen skattepliktiga om de ges som en sorts ersättning för utfört arbete, vilket i sig inte är så konstigt eftersom Swish är ett betalningsmedel bland andra i dag. Huruvida en person som skänker en summa till en bloggare kan sägas betala en ersättning tål däremot att tvista om. Personligen kan jag tycka att det beror på om donationen är regelbunden (exempelvis månatlig) eller mer spontan. Beloppet är egentligen ointressant, och i fallet Helena Edlund vet jag inte hur stora summor det handlar om.

Samtidigt som regeringen och dess stödtrupper vill grundlagsskydda det vänsterdominerade public service bedriver alltså Skatteverket en sorts jakt på oberoende röster. Skatteverktyget är vid sidan om statens våldsmonopol det mest effektiva för att tvinga in människor i ledet – eller krossa dem. Så har det varit i århundraden.

Det går att se denna sak ur två perspektiv, båda lika nödvändiga. Å ena sidan är det rimligt att en person som faktiskt lever på donationer från läsare eller följare bedöms ha en skattepliktig inkomst precis som från vilket arbete som helst. Vi skulle annars skapa något slags Swish-frälse.

Å andra sidan blir det problematiskt om Skatteverket går stenhårt åt oberoende skribenter och debattörer och i praktiken sänker dem med statens kalla, knutna näve samtidigt som de Värdegrundsklassade kan räkna med att inkassera ohemula belopp via bidragsstaten, som vänstern lärt sig att suga ut med imponerande precision. Att inte ta del av skattemedel utan i stället försöka klara sig genom en sorts gräsrotsfinansiering kommer bli allt svårare om denna ordning består.

De Värdegrundscertifierade applåderar sannolikt denna utveckling. Så länge du befinner dig i värmen från den politiska korrekta gemenskapen har du inget att frukta. Du behöver sannolikt inte ens be om frivilliga donationer eftersom det finns en uppsjö av möjligheter att inkassera olika sorters offentliga bidrag. Det räcker att ha rätt ideologi. Jämställdhetsmyndigheten och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, för att nämna några, delar generöst med sig av sina skattepengar. Till den som tycker rätt.

Den uppmärksamme kan se att även denna blogg har en ”stöd denna blogg”-knapp. Jag har dock inte en massa följare som donerar månatligen utan betraktar donationerna, oavsett storlek, som en uppskattande klapp på axeln. Inte som en sorts betalning för mitt skrivande. Denna blogg går inte med vinst på något sätt, och det har heller aldrig varit avsikten. Den är en ventil för mig och, förhoppningsvis, ett vattenhål eller en fristad för er som läser och diskuterar.

Låt oss hoppas att det kan förbli så ett tag till.