När Stefan Löfven återinträdde som statsminister för ett år sedan skedde det på många sätt mot alla odds. Regeringspartierna hade backat kraftigt i ett val som var Socialdemokraternas sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes och kollegan Miljöpartiet åkte nästan ur riksdagen. S och MP samlade tillsammans var tredje röst.

Riksdagen har en tydlig icke-socialistisk majoritet. Tack vare Centerpartiets och Liberalernas svanhopp över till den rödgröna sidan räddades ändå Löfven kvar vid makten. Ett avtal med 73 punkter utgör grunden för Löfvens andra mandatperiod.

Det så kallade januariavtalet har kritiserats i Löfvens egna led för att vara en för stor kompromiss i vänsterliberal riktning. LO-förbunden är inte nöjda med mästerförhandlarens avtal med C och L. Endast 8 procent anser att politiken är bra, hela 57 procent ger tummen ned.

Bland regeringens väljare i stort visar bara drygt var femte stöd för den förda politiken, men bland alla väljare är stödet bara 11 procent. Detta är urusla siffror för en regering. Men inte så förvånande med tanke på att regeringsunderlaget endast har en sak gemensam: avskyn för SD. Det finns inget gemensamt projekt, ingen utstakad väg framåt.

Ynka 11 procent av alla väljare anser att januariavtalets politik är något att ha. 

Helt klart hade Socialdemokraterna tjänat på att gå i opposition och där stå för den politik de gick till val på. Det hade vunnit respekt bland de egna väljarna. Maktens grytor smakar emellertid alldeles för gott för att Löfven och hans parti på allvar skulle överväga det, något C och L drog nytta av i förhandlingarna. De verkade ärligt överraskade av hur långt S var beredda att gå.

Nu är det därför en socialdemokratisk regering som ska privatisera Arbetsförmedlingens uppgifter, införa marknadshyror i nyproduktion och även genomföra vissa liberala reformer av arbetsrätten.

Precis som Ulf Kristersson påpekade efter att JÖK:en kommit på plats, är det oftast bättre om en regering tror på den politik den för. Nu har vi en udda situation där en socialdemokratiskt ledd regering genomför förslag den gick till val på att bekämpa. Vilken motivation har den då att se till att reformerna blir lyckade?

Att hysa misstro mot det sittande regeringsunderlaget borde vara en självklarhet för varje anständig människa som önskar en verklig förändring i Sverige. Januariavtalet adresserar inte de mest akuta problemen utan är först och främst ett hopkok av fyra partiers önskelistor, vilket innebär att det tar itu med hjärtefrågor som över huvud taget inte borde finnas på bordet i detta läge.

Löfven II torde vara en av Sveriges mest impopulära regeringar någonsin. Med ett stöd på 11 procent för den förda politiken är den sannolikt historisk, och det går onekligen att ifrågasätta dess legitimitet i detta läge. Alltfler begriper att denna regering måste falla, men det är långt till nästa val och få partier förutom Sverigedemokraterna önskar ett extra val här och nu.

Från vänsterhåll hörs röster som kräver att januariavtalet måste omförhandlas. Det lär inte vara aktuellt, ty avtalet är nämligen det pris Socialdemokraterna fick betala för att behålla regeringsmakten.

Dessvärre är kostnaden för Sverige ännu högre. Priset för den sittande regeringens tillkortakommanden betalas av vanligt folk varje dag. Det betalas i vårdköer, rånade barn, våldtagna kvinnor och livrädda boende som ser sina kvarter tas över av tonårsgangsters utan minst respekt för vare sig polis eller människoliv.

Januariavtalet borde inte omförhandlas – det borde rivas i bitar och kastas i braskaminen. Löfven var aldrig skapad för att bli statsminister. Han har gjort nog skada, borde själv inse detta och avgå.

Läs även:
HAX