Det är bara timmar kvar av 2019 och av 10-talet. Snart kliver vi in i 20-talet och lämnar ett decennium bakom oss som jag bara vill beskriva som ett förlorat sådant. Förlorat i storslagna misstag, galna felprioriteringar, grandiosa misslyckanden och rent trams.

De senaste tio åren har präglats av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen hösten 2010. Inte sedan socialdemokratins glansdagar har ett politiskt parti i Sveriges riksdag dominerat nyheterna och den politiska dagordningen på samma sätt. Det har hissats varningsflagg för vad som skulle ske om SD växte och om andra partier började samtala och samarbeta med dem.

Det talades om anständighet och proklamerades på löpsedlar att ”vi är 94 procent” (en paroll som reviderades till ”vi är 87 procent” för att sedan dö ut när SD fortsatte att växa). Generaldirektörer sade att de ville kräkas när de såg SD-ledaren på TV. Demonstrationer genomfördes mot demokratiska valresultat. Partimöten stördes.

Allt samröre med SD brännmärktes och beskrevs som ett första steg mot nya koncentrationsläger. Konfliktnivån trappades upp, tonläget likaså. Public service tog tid på sig att omorientera sig i detta nya landskap, men med tiden blev behandlingen av SD alltmer normaliserad även i statsmedia. SD:s framgångar fick även andra konsekvenser. Kärleksförhållanden och kompisrelationer sprack, gamla politiska allianser likaså.

I den upphetsade upprördheten över att SD tagit plats i riksdagen och fortsatte att växa i opinionen glömde socialister, sossar och vänsterliberaler att ställa sig frågan varför. Vare sig den gamla borgerligheten eller socialdemokratin tog sig an de växande samhällsproblemen. De ignorerade varningstecknen eftersom problem med asylinvandring, parallella samhällsstrukturer, skyhög arbetslöshet bland utomeuropeiska invandrare och en generell välfärd som oundvikligen skulle gå in i väggen om samma politik upprätthölls var sådant som SD varnat för.

De allmänborgerliga och socialdemokrater som pekade på det uppenbart ohållbara och tokiga i den förda politiken misstänkliggjordes och kölhalades offentligt. Ministrar som använde förbjudna ord som ”volymer” tvingades be om ursäkt. Hela Sverige förvandlades till ett slags sekt där avfällingar straffades hårt och utan pardon.

I stället för att vuxet och ansvarsfullt ta sig an verkliga samhällsproblem valde det politiska, mediala och kulturella etablissemanget att ägna nästan ett helt decennium åt att käbbla om Sverigedemokraterna och varför ingen ska prata med dem. En växande bitterhet åt att alltfler väljare inte kunde bry sig mindre om dessa utspel har noterats.

Verkligheten låter sig emellertid inte dikteras av policydokument, symbolhandlingar och handhjärtan. Det är därför det senaste årtiondet har varit ett förlorat sådant. Ty samtidigt som medierna lagt tid och energi på järnrörsskandalen och frågan om huruvida SD anser att samer och judar kan vara svenskar, har gängkriminaliteten fortsatt att växa, skjutningar och sprängningar ökat i omfattning och den generella välfärdsstaten gått in i ett slags palliativt tillstånd.

Folket må ha vaknat. Delar av det politiska etablissemanget likaså. Men Sverige styrs av en ännu orimligare politisk konstellation i dag än för tio år sedan. Det politiska samtalet må se annorlunda ut, präglat av de spridningseffekter ut i samhällskroppen som invandringspolitikens kompletta fiasko har skapat. Politiken är däremot i stort sett oförändrad. Krismedvetenheten saknas fortfarande.

Sverige befinner sig i en tvångströja kallad ”januariavtalet”, i praktiken en önskelista skapad av fyra olika partier som nästan uteslutande handlar om sådant som över huvud taget inte borde prioriteras i dagens läge. Det politiska systemet har visat sig oförmöget att bilda en regering med ett riksdagsunderlag som kan bemöta den kris vi står inför. Vi får i stället fler skenmanövrar.

Åter till den där frågan om varför SD är på väg att bli landets största parti. Jag tror inte att det är så komplicerat. Om de gamla partierna hade stoppat gängkriminaliteten i sin linda, inte tillåtit framväxten av hundratals så kallade utanförskapsområden, inte ljugit om och överdrivit de positiva effekterna av asylinvandring från några av världens dassigaste länder och kulturer, inte drivit en politik som i internationell jämförelse är fullständigt extrem, hade Sverigedemokraterna inte varit ett lockande alternativ för så många väljare.

Nästa naturliga fråga blir om etablissemanget har lärt sig ett dugg av utvecklingen under det årtionde vi nu lämnar bakom oss. Om det gett några nya insikter. Jag är inte så säker på det.

Ett slags sammanfattning av vad som gick fel under 2010-talet i en enda skärmdump.
Överst: verkligheten. Nederst: det som medierna bryr sig om.


Jag vill passa på att tacka er alla för året som gått. Tack för att ni läser, trots att texterna kommer lite mer sällan nu än förr om åren. Tack för att ni kommenterar så flitigt och upprätthåller ett bra samtalsklimat som gör jobbet som moderator enklare. Tack också för alla donationer, stora som små, under året. De har gjort att jag inte gått minus på bloggandet.

Med dessa ord önskar jag alla er läsare ett Gott Nytt År och skickar en from önskan om ett bättre 20-tal.


2019 i urval

December: Var PK eller skyll dig själv
November: Så vind och skörda storm
Oktober: Det skyddsvärda
September: Klimatpsykosen
Augusti: Europas verkliga fiender
Juli: Feministerna och den omvända bevisbördan
Juni: En annan tid, ett annat land
Maj: Baksmällan
April: DN och medborgarjournalistiken
Mars: Samhällsklimatförnekarna
Februari: De vet inte vad de ska göra
Januari: Lång dags färd mot natt