Livet går med intervaller in i nya faser. Nyligen var det dags för inskolning. Sonen skulle socialiseras in i förskolans värld. Det betyder nya barn och en ny miljö att lära känna för honom, men framför allt innebär det en tillitsprövning för föräldern. Att helt enkelt lita på att pedagogerna behandlar honom bra och ser till att han är trygg, mätt och nöjd. Allt det där som en förälder försöker åstadkomma varje dag.

Att få barn betyder inte bara en kullkastning av mycket som tagits för givet i den egna vardagen, det innebär också en insikt om barns villkor och ultimata utsatthet för vuxenvärldens beslut och prioriteringar. Mot denna bakgrund är det särskilt provocerande att se hur företrädare för sittande regering och dess stödpartier agerar och pratar.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, som jublade när Sverige medelst hög invandring passerat tio miljoner invånare (eftersom detta enligt Strandhälls logik innebär bättre välfärd och pensioner), har med tiden blivit regeringens egen propagandaminister på Twitter. Det är närmast fascinerande att betrakta hur hon plockar russinen ur den mögliga kakan och skriker ”jättegott!”.

Samtidigt går det inte att enbart skratta bort ministerns beteende, ty det säger något om hur samvetslösa och maktgalna många toppolitiker är. Inte bryr sig Strandhäll, eller för den delen någon av hennes smilfinkar till ministerkollegor, om nyanser och andra perspektiv än det som gagnar den heliga saken (maktinnehavet). Inte bryr hon sig om riktiga människors verklighet. Egentligen. Om gruppvåldtagna kvinnor, om bortgifta flickor, om skjutningar utanför förskolor. Inget av detta är av någon relevans.

Nej, hon snyggtolkar en rapport från The Freedom House och påstår att Sverige har en ”delad förstaplats” som världens friaste land. Ja, tillsammans med USA, Kanada, Brasilien, Argentina, Namibia, Australien, Mongoliet, större delen av EU och många fler. Strandhäll ljuger inte direkt, men det är onekligen osmakligt att skriva en dylik tweet i ett läge när vi samtidigt nyss slagit svenskt rekord i gängskjutningar, upplever vidriga gruppvåldtäkter och när barn i mellanstadieåldern rånas på öppen gata.

Kvinnan som inte ville visa giltigt färdbevis i tunnelbanan blev grundligt uppmärksammad i mainstreammedierna medan många brottsoffer knappt föräras en notis längre. Vårt land är fullt av riktiga offer, inte minst barn och unga som får betala dyrt för samhällsutvecklingen. Det är pojkar som knappt ens nått tonåren innan de rånas på kläder och mobiltelefon. Det är flickor som sextrakasseras eller våldtas i den miljö de borde kunna känna sig säkra i – skolan. En miljö de dessutom måste återvända till fem dagar i veckan.

Dessa är de tysta offren. Som inte strejkar utan går till skolan och härdar ut. Föser bort den där tafsande handen för femtionde gången. Håller ihop benen så att ingen ska komma åt. Skäms att berätta för mamma och pappa att jackan blivit stulen ännu en gång och i stället säger att den glömdes kvar på gympan. Blir kallad ”jävla jude” varje vecka, men står ut.

Var är de vuxnas engagemang för dessa barn och unga? Var är demonstrationerna för de verkligt utsatta?

Sanningen är att samhället är fullt av tysta offer i alla åldrar. De våldtagna, rånade och misshandlade står inte alltid upp och berättar vad de drabbats av då det är för jobbigt. För skamligt. För pinsamt. Barnen som tvingas gömma sig för att det pågår skottlossning utanför förskolan hörs knappast i debatten om Sverigebilden. Ej heller det barn som iklädd vintrig overall bevittnar när blåljuspersonal städar upp mordplatsen.

Sveriges tysta offer. De som inte syns och hörs i media. Dessa behöver en politisk röst. Nästa gång kan det vara ditt barn som blir en av dem.

Propagandaministern.