På en presskonferens under onsdagen berättade Socialdemokraterna att de vill strama åt arbetskraftsinvandringen. Det är en statlig myndighet, inte arbetsgivaren, som ska avgöra behovet av lågkvalificerad arbetskraft, tycker partiet. Facket ska få ”tycka till”.

Syftet med åtstramningen är officiellt att de nyanlända som inte kommer i jobb i dag ska ta dessa jobb i stället. ”Jag ser inget behov av diskare från andra kontinenter”, som finansministern lakoniskt uttryckte saken.

Mycket kan sägas om det uttalandet. Det är anmärkningsvärt hur annorlunda gruppen nyanlända beskrivs nu jämfört med när den öppna migrationspolitiken kördes ända in i kaklet 2015. Då var det läkare och ingenjörer som kom till Sverige. Den syriska gruppen var rent av mer välutbildad än den genomsnittlige svensken, fick vi veta. Nu är det plötsligt fråga om personer som inte lämpar sig till något annat än diskjobb.

Magdalena Andersson visar också prov på en väldigt endimensionell och simpel syn på hur företag och företagare fungerar. Inbillar sig S verkligen att seriösa arbetsgivare skulle locka hit människor från andra länder för att baka pizza om den efterfrågade arbetskraften fanns att ragga runt hörnet? Tror sossarna att människor är som klossar i ett Tetrisspel som kan passas in hur som helst på en arbetsplats bara för att de råkar ha ett uppehållstillstånd?

Socialdemokraternas utspel om arbetskraftsinvandringen utifrån devisen ”de kommer hit och tar våra jobb” är inget annat än klassisk sossepopulism. Efter att ha ägnat många år åt att misstänkliggöra och brunsmeta politiska motståndare är det särskilt anmärkningsvärt hur S nu har svängt. Partiet ställer inte bara invandring mot välfärd utan anser alltså även att utlänningar kommer till Sverige och stjäl jobb.

Hur stort kan då det upplevda problemet egentligen vara? Som synes nedan handlade det under 2017 om totalt 15 552 personer som invandrade från ett land utanför EU till Sverige för att arbeta. Alltså betydligt färre än som sökte asyl, en grupp där vi vet att det tar mellan åtta och nio år innan hälften kommit ut i sysselsättning (eller rätt meningslöst begrepp, för övrigt).

Arbetskraftsinvandrarna arbetar från dag ett. En tredjedel av dessa utför lågkvalificerade jobb, men noteras kan att en tredjedel slutar som asylsökande (vilket Tino Sanandaji lyfte fram i sin bok Massutmaning). Detta spårbyte är problematiskt och frågan måste ställas om och i så fall hur denna ”bakdörr” påverkat den socialdemokratiska hållningen i frågan.

Enligt S skulle sålunda dessa runt femtusen lågkvalificerade jobb som under fjolåret utfördes av arbetskraftsinvandrare i stället kunna tillfalla långtidsarbetslösa nyanlända. Tänk om livet ändå vore så enkelt. Om en person invandrat till Sverige som asylsökande och under nio års tid misslyckats med att ens få ett jobb som diskare, kanske det inte är fri arbetskraftsinvandring som är huvudproblemet utan den enskildes motivation eller förmåga till att utföra ett arbete.

En sådan person visades upp i statstelevisionen häromkvällen. Det som SVT ville utmåla som en solskenshistoria är en 35-årig kurdisk kvinna som nu fått sitt första jobb efter 16 år (!) i Sverige. Händelsevis rör det sig om ett så kallat nystartsjobb hos en fastighetsägare kvinnan själv hyr lägenhet av, alltså en subventionerad anställning nära hemmet. Efter 16 års bidragsförsörjning har personen nu fått en… bidragsanställning.

En sak som avsevärt kan sänka motivationen att ta ett arbete är att det lönar sig för dåligt för den som i dag lyfter bidrag och statliga ersättningar. Om denna problematik har bland andra Hanif Bali tidigare skrivit, med följden att Moderaterna tog fram förslaget om ett bidragstak (se filmklipp här). Från vänsterhåll har förslaget i princip tigits ihjäl.

Om S på allvar vill komma åt problemet med att var femte utrikesfödd inte ens är i sysselsättning, och ännu färre är självförsörjande, skulle partiet inte ge sig på det lilla fåtal personer som kommer till Sverige för att arbeta som bärplockare, diskare eller pizzabagare. Människor som faktiskt arbetar och inte ligger någon till last. De skulle då ge sig in i bidragsdjungeln med den vassaste macheten tillgänglig och kapa.

En sådan åtgärd ligger emellertid inte för ett bidragsparti, som i hög grad är beroende av dessa bidragsberoende människors röster i valen.

Tidigare bloggat:
Ett dåligt skämt


Källa: SCB