Varje gång jag ska summera året som gått genom att gå igenom alla bloggtexter slås jag av hur mycket som har hänt som jag med tiden hunnit glömma.

Givet samhällsutvecklingen och omtanken om den egna mentala hälsan är det kanske lika bra att glömma. Glömma att regeringens dåvarande inrikesminister lovade ”kraftfulla åtgärder” om den negativa utvecklingen inom polisen inte bröts vid förra årsskiftet – för att sedan inte göra någonting. Glömma att bilden av Sverige har blivit viktigare för politikerna än den verklighet som invånarna upplever. Glömma att skottlossning på öppen gata, raketattacker mot blåljuspersonal och brutala våldtäkter nu blivit vardag i Sverige.

I världen har vi fått se IS besegras i Irak och Syrien (med den sannolika sidoeffekten att antalet attacker i Europa kommer öka), ett USA som äntligen börjat höja tonläget mot Nordkorea, ett Kina som fortsatt att stärka sin internationella maktposition och de slutliga förberedelserna för ett efterlängtat Brexit.

Här hemma har vi sett ministeravgångar, säkerhetshaverier i statliga myndigheter, en eskalerande gängkriminalitet och ännu fler gruppvåldtäkter. 2017 var året då terrorn slog till mot huvudstaden. Det var också året då det plötsligt blev någotsånär acceptabelt att ålderstesta ensamkommande som hävdar att de är minderåriga (med väntat resultat). Och det var året då vi åter började prata kultur och kriminalitet och förhållandet dem emellan.

Dessvärre var 2017 även året då regeringen återigen höjde skatterna, då Svenska kyrkan nådde något slags peak retard i sin vänstersväng, då regeringen föreslog ett absurt förbud mot sexköp utomlands och lade förslag om att låta personer utan skyddsskäl få asyl samt där riksdagen krävde höjd pensionsålder.

Även på ett personligt plan har det varit ett mycket händelserikt år. I februari skrev jag mitt sista inlägg på min gamla blogg Motpol och drog igång Fristad. Därmed klippte jag banden både till Google och till ett bloggnamn som kommit att förvirra läsare genom åren.

I somras lämnade vi Stockholms stad när vi flyttade från lägenhet till hus. I september kom vår son, som förstås dominerat vardagen sedan dess och var anledningen till att jag redan i uppstarten av Fristad var öppen med att jag avsåg att sänka tempot i mitt bloggande. Vilket jag av nödvändighet har gjort.

Nu siktar vi mot ett nytt år. Ett valår.

Det är knappast första gången jag misströstar inför en valrörelse på grund av de deprimerande politiska alternativen. Mot en fullständigt inkompetent rödgrön regering, som lutar sig mot kommunister för att få igenom sin budget och för varje dag skadar det här landet, står en splittrad borgerlighet. Visserligen under gemensam flagg men till sakpolitik strikt åtskild och utan en tydlig vision för framtiden. Det ska inte uteslutas att allianspartierna blir större än de rödgröna, men vilken politik de tänker bedriva är ännu en fråga utan svar.

Vid sidan om dessa två block hittar vi Sverigedemokraterna, som visserligen haft rätt i migrations- och integrationspolitiken men i övrigt mest vill upprätthålla eller förstärka ett paternalistiskt förbudssamhälle där staten vet bäst.

Uppstickaren Medborgerlig samling har fått ett uppsving i sociala medier, och med det förändrade politiska landskap vi nu upplever ska framgångar online inte underskattas. Även om det lär dröja innan de knackar på riksdagens dörr.

Jag vill rikta ett varmt tack till alla som läst, kommenterat och donerat under året. Ni är bäst. Vi ses igen så snart röken har lagt sig. Ett spännande år väntar.

 

Gott Nytt år till alla läsare!