Fredspristagaren Liu Xiaobo (Liú Xiǎobō, 刘晓波), som dömdes till elva års fängelse för samhällsomstörtande verksamhet 2009, har avlidit i cancer. Därmed har en uppmärksammad demokratikämpe förlorat kampen inte bara mot den kinesiska regimen utan också mot en förbannad sjukdom.

Det förefaller som att Liu förvägrades rätt vård i rätt tid, vilket troligen påskyndade sjukdomsförloppet. Regeringen tillbakavisade uppgifterna med att ”Kina är en rättsstat”. Kina är mycket, men en rättsstat är det definitivt inte.

Det finns en allenarådande makt i Mittens rike, och det är Kinas kommunistiska parti, KKP. Det står över alla domstolar, all rättsskipning, all lagstiftning. Till sin hjälp har KKP numera världens mest omfattande kontrollapparat som övervakar tidningar, bokutgivning, TV-sändningar och sociala medier. Internet är som väl bekant strikt censurerat. Det mest deprimerande är att kontrollen fungerar.

Vad Kina däremot inte är, är en klassisk diktatur där en mans vilja styr. Xi Jinping (习近平) kallas ibland slarvigt för ”Kinas diktator”, men även om han i egenskap av generalsekreterare för Kinas kommunistiska parti (”president”) har mest makt i landet, är han alls icke enväldig.

Efter Mao Zedongs envälde skedde en förändring till dagens rullande ledarskap med två femåriga ”mandatperioder”. Detta är onekligen att föredra, och på ytan kan det rent av se ut som om det faktiskt sker ett riktigt ledarskifte i Kina precis som i väst. Så är förstås inte fallet.

Är Kina på väg mot ett mer autokratiskt styre enligt putinsk modell? Det finns farhågor att Xi inte tänker lämna över makten när hans två femårsperioder är över. Vanligtvis skymtar en kronprins i ganska god tid – Xi själv gick in i politbyrån 2007, blev småningom vicepresident och var den uppenbare efterträdaren under Hu Jintaos sista fem år.

I dag är efterträdarfrågan inte fullt lika självklar, och det ryktas att Xi försöker blockera en ny kronprins från att träda fram. Detta, menar somliga, skulle möjliggöra för Xi att sitta kvar längre och i förlängningen stärka sin makt, precis som Putin.

Kinas politiska system är inte helt lätt att begripa. Det är ett veritabelt virrvarr av falanger, informell maktutövning och hemlighetsmakeri (här en kortfattad version av hur styret officiellt fungerar). Den tidigare generalsekreteraren Jiang Zemin uppges fortfarande styra bakom kulisserna, och det sägs att Xi och hans premiärminister Li Keqiang inte drar jämnt vilket också skulle kunna spela en roll i hur efterträdarfrågan hanteras.

Jag minns OS i Beijing 2008. Själv hade jag bara några år tidigare stiftat bekantskap med Kina och var ännu ganska hänförd av landet. Många journalister som reste dit för att bevaka OS genomgick en snarlik resa – från fördomsfull till något naiv.

Många närde förhoppningar om att OS skulle öppna upp det kinesiska samhället än mer, att regeringen skulle inleda politiska reformer. Dessa förhoppningar har helt kommit på skam, och sedan premiärminister Wen Jiabao försvann från den politiska scenen har inga politiker i den politiska adeln ens yttrat ord som ”politiska” och ”reformer” i samma mening. (Wen censurerades för övrigt av sin egen regering.)

Om något har det kinesiska samhället blivit ännu mer övervakat och kontrollerat under de snart tio år som har gått (vilket är ett skäl till att jag valde att inte bosätta mig där). Och samtidigt fortsätter alltjämt moderniseringen av landet på många andra håll, vilket gör utvecklingen dubbeltydig. I dag tittar västvärlden hänfört på Kinas så kallade ”klimatledarskap”.

Den deprimerande sanningen är att KKP inte är hotat. Partiet är inte i närheten av att öppna upp för en verklig rättsstat eller att tillåta kritik mot centralregeringen. Hanteringen av Liu Xiaobo är bara ytterligare ett exempel i raden på detta.

Tidigare bloggat:
Ett Kina i förändring

Se även:
Wall Street Journal om det kinesiska styrelseskicket (filmklipp)