Ers skenhelige

I september 2015 stod Stefan Löfven i New York och talade om hur stolt han var att representera ”världens första feministiska regering”. Ett och ett halvt år senare är han på besök i den teokratiska diktaturen Iran för att förhandla fram handelsavtal. Nu är feminismen lägligt nog bortglömd.

Jag tillhör inte dem som kritiserar statsministern för att han besöker diktaturer. En svensk regeringschef ska kunna besöka och representera Sverige i alla länder. Det viktiga är hur besöket går till.

För en man är klädsel sällan eller aldrig ett problem i möte med andra kulturer. Kvinnor har det inte lika lätt. Om detta blev vi ånyo påminda när handelsminister Ann Linde varken kunde ta Hassan Rouhani i hand eller visa sitt hår. Bilden av ministern som hälsar på Yasri Khan-vis och täcker håret för att tillmötesgå strikta regler för kvinnlig klädsel är en bild av underkastelse.

Att ta seden dit man kommer är förvisso viktigt och något jag brukar förespråka. I mötet med andra kulturer kan det handla om hur man för sig, hur man tilltalar personer och andra subtila koder.

Men slöjan är inte vilket plagg som helst. Det går an att anordna ”World Hijab Day” och säga att man bär slöjan frivilligt i ett sekulärt västland. Ett sådant evenemang ignorerar emellertid de miljoner kvinnor som inte har rätt att välja. Där lagen, traditionen, släkten och familjeöverhuvudet bestämmer. Sådan är situationen för kvinnorna i Iran.

Just av detta skäl blir bilden av handelsministerns underkastelse så svårsmält. Sveriges så kallade feministiska regering lovade att tala om mänskliga rättigheter ”i breda termer”, som Stefan Löfven uttryckte det. Man behöver inte vara välbetald politisk analytiker för att begripa att det viktiga med Iranbesöket är att ro hem ett antal handelsavtal, inte att stå upp för kvinnors rättigheter.

Detta hade väl varit helt OK om det nu inte vore för regeringens oerhört höga svansföring i just dessa frågor. Det silas mygg och sväljs cirkustält i jämställdhetspolitiken.