I samhället finns en rad organisationer som genom sitt arbete och uttalade syfte får stämpeln som ”snälla”. Detta innebär i korthet att de behandlas bättre av politiker och medier och i vissa fall även ges ett stort politiskt inflytande som en enskild intresseorganisation inte borde ha.
Av detta skäl är det inte uppenbart hemska organisationer vi bör se upp för. Dessa är lätta att undvika. Nej, det är de snälla organisationerna som är farliga, ty de lyckas få samhället att tro att de inte har någon bakomliggande agenda med sin verksamhet.
Det finns en rad exempel på organisationer som ”vill väl”, som arbetar för en god sak men som med tiden har blivit alltmer politiska. Eller kanske alltid har varit det. Att gå emot dem, att argumentera mot deras legitimitet, är riskfyllt. Hur taktlös framstår man inte om man går i clinch med en organisation som säger sig arbeta mot barnsexhandel?
Den feministiska organisationen Fatta ska utbilda nämndemän om hur brottsoffer upplever sexuella övergrepp. Det låter väl bra? Okunskapen är säkert omfattande, och i likhet med Gudrun Schyman och hennes parti ägnar sig Fatta naturligtvis bara åt folkbildning. Nå, om det vore så väl.
Advokatsamfundets ordförande Bengt Ivarsson är kritisk:
Det är ingen objektiv utbildning när det är en intresseorganisation som ordnar den. ”Fatta” ser allt ur brottsoffers synvinkel, nämndemän ska ha en objektiv utbildning.
Nämndemännen är satta för att spegla en vanlig människas insyn i rättsprocessen, ett slags ”sunt förnuft” om man så vill. Systemet med nämndemän har uppenbara brister, inte minst stinker det att dessa plockas från de politiska partierna. Men när vi nu har det system vi har ska vi inte göra det ännu värre genom att släppa in en feministisk intresseorganisation i svenskt domstolsväsende. Föga förvånande bemöts kritiken med oförstående blickar. ”Det handlar ju om kunskap!”
Rädda Barnen heter en annan organisation som låter snäll redan till namnet men som har blivit en politisk kamporganisation. Det politiker och debattörer gärna glömmer bort är att RB är en intresseorganisation med en enda fråga på agendan. Man kan inte låta en enfrågeorganisation stå oemotsagd eller ens låta den bli till mer än en röst bland många i debatten.
Hur bekymmersam en enfrågeorganisation med stor politisk makt kan bli har vi fått prov på i debatten om åldersbestämning av ensamkommande. RB har hävdat att det är en ”råtta i pizzan” att påstå att ensamkommande ljuger om sin ålder. Detta påstående från organisationens generalsekreterare Elisabeth Dahlin har vederlagts gång efter annan, inte minst i Sveriges Radios granskning. Kommunanställda på boenden för barn och unga har med egna ögon sett åldersskillnaden mellan de ensamkommande och därför öppnat nya boenden för ”vuxna barn” så att de inte blandas.
Konsekvenserna av den politik som Rädda Barnen drev på, som bland annat innebar att inga åldersbestämningar gjordes, har resulterat i en våldtäkt på en minderårig pojke och ett mord på en HVB-anställd kvinna. En snäll organisation hade inte bidragit till något dylikt, och framför allt: den hade reservationslöst bett om ursäkt efteråt.
RFSU är ett tredje exempel. Jag är sexliberal och absolut ingen händerna på täcket-förespråkare. Däremot anser jag att det måste finnas motbilder till vad en enda intresseorganisation hävdar, och det blir alltid farligt när en enskild organisation får frikort hos kommuner, myndigheter och etablissemang. Bakom både RFSU och RFSL finns naturligtvis en politisk agenda, och det måste vi vara medvetna om oavsett om vi gillar den eller ej.
Återstår Ecpat (Expo har jag skrivit mer om här så de utelämnar jag denna gång), en organisation som kändisar gärna förknippas med eftersom den arbetar för något så gott som att minska barnsexhandel. Någon emot? Nej. Men även Ecpat är en organisation som har en annan agenda, en moralistisk sådan. De slirar på sanningen om minderåriga i sexhandel, de utpekar vuxna kvinnor som ”flickor” och de driver på för nätcensur.
Argumentationen är ohederlig och inte alls särskilt trovärdig. Men Ecpat kommer undan eftersom ingen vill hamna på den motsatta sidan i en debatt med en organisation som arbetar mot barnsexhandel.
Organisationer som bara säger sig vilja väl bör man se upp med på samma sätt som när någon ringer och vill erbjuda dig något ”gratis”. Det finns alltid en agenda, alltid ett syfte, med alla organisationers verksamhet. Och det är sällan bara att vara snäll.
Mycket bra och viktigt inlägg Hans! /Nietzsche
Mycket bra motbild för en gångs skull, just av dessa anledningar stödjer inte jag dessa organisationer längre med lite bidrag då och då.
Advokatsamfundet och svenska statskyrkan?
Hej.
Ett tips, skamlöst påhängt en bra artikel:
Förr eller senare i en diskussion om sådant här brukar någon, inte sällan då en person är 'slacktivist' via en månatlig avlat till godtycklig god organisation, framföra att 'Men de menar ju i alla fall väl' (eller liknande med samma andemening).
Testa att bemöta med följande:
Är det avsikten, metoden eller konsekvensen som spelar roll? (Det brukar hjälpa med ett metaforiskt exempel eller en parabel.)
T ex:
"Avsikt: utrota fästingar
Metod: napalm och asfalt
Konsekvens: …"
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Rickard Ja alltså det finns faktiskt s.k. Dygdetiker. Enligt denna mystiska normativa teori är alltså handledningens eventuella riktighet ENBART beroende på sinnelaget hos den som utför handlingen. För oss konsekvensialister är denna riktning obegriplig (och väldigt omoralisk -då man är blind för sina medmänniskors verkliga lidande) men som sagt det finns alltså människor som hävdar denna riktning riktighet. Personligen tror jag att denna riktning härstammar från gammal religiös galiamatias. Enligt kristendomen kan ju som bekant syndiga tankar i egen rätt rendera tänkaren en plats i den eviga elden. /Nietzsche
Ett annat mycket tydligt exempel är den statliga propagandamegafonen SVT som bara vill forma din världsbild efter deras.När det är gjort har man blivit objektiva igen.
Hej.
@Nietzsche:
Jo, men det är väl ingen ursäkt? 'Jag agerade dygdigt och enligt dogm och doktrin' låter i mina öron snarlikt 'Jag lydde bara order'.
'Jag gjorde det jag gjorde för att jag håller det för rätt, för att jag ville, och för att jag kunde' är till och med det hederligare än 'jag menade väl'.
Personligen ger jag inte mycket för särskiljandet av olika slags etik och moral – det känns artificiellt. All etik och moral, så fort den inte längre utgår från människans basala behov och verkliga situation avseende resurser, hot o.d., är pynt och krusiduller i min mening.
Slavreligionerna (även de som kallar sig ideologier eller filosofiska livsåskådningar) har mycket att stå till svars för.
Med ursäkt för OT, men praktisk moralfilosofi är lite grann som honung för en nalle för mig.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Rickard Du verkar vara en blandning av utilitarist och rättighetsetiker. Båda är enligt min mening rimliga. Men jag ser rättighetsetiken som ett default-läge med vilket ett samhälle (troligtvis) uppnår det utilitaristiska riktighetskriteriet (om största möjliga lycka osv..) /Nietzsche PS. (vad gäller moraliska fakta är jag dock nihilist och och tror att alla KATEGORISKA imperativ är falska! )
Eller Amnesty som så vänligt berättar för oss att toaletter är en mänsklig rättighet och att skattebetalarna därför är skyldiga att bekosta toaletter för alla som vill vistas här…
Hej.
@Nietzsche:
Jag är den jag är, varken mer eller mindre och den moral jag lever efter är den jag medvetet utvecklat och själv skapat. Det är möjligt att den uppfyller en eller flera klassificeringar och ordningar av olika moraliska doktriner, men den är inte hämtad utifrån, utan inifrån mig själv.
Jag minns inte om det faller inom utilitarismen, eller utilismen, men ett av mina flexibla imperativ (om uttrycket tillåts) är att inte vålla lidande; samma princip som i naturen således – Inte störa, inte förstöra. Jag föredrar att utgå från minimerande av lidande och nöd framför strävan efter lycka, då det första är möjligt via livets nödvändigheter, men det andras ouppnåelighet är en stark drivkraft för vår utveckling.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Rickard Lidande är ju ett mått på lycka (låg lyckonivå) så jag ser ingen motsättning. En utilitarist menar naturligtvis att lidandet bör vara så lågt som möjligt sammantaget. Visst lidande måste dock till i ett samhälle, tex genom straff (för att de goda konsekvenserna överväger kostnaderna-som dock i det individuella fallet kan vara avsevärda).
Hej.
@Anonym filosof (Nietzsche?)
Nu förstår jag. Vi verkar resonera likartat. Om jag får göra ett jämförande påstående:
Din skala för lycka börjar så att säga på noll, total misär, och stiger sedan mot allt bättre värden, medan min skala sätter lidande som ett negativt värde (ibland i absolut mening alltid större än någon lycka) och lycka som ett positivt värde. Med det menar jag inte att jag anser att en positiv summa kompenserar för lidande utan bara att mitt agerande mäts mot hur väl det inte sjunker under noll-punkten.
En skillnad i skalning, men inte i princip, och skalorna är givetvis bara teoretiska abstraktioner och en metaforisk visuell hjälp (och en risk har jag märkt – hur lätt är det inte att fastna i sin egen metafor och göra en mental tvångströja av den!).
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Rickard Ursäkta att jag glömde skriva ut Alias! Din kategoriska åtskillnad mellan lycka lidande kan ändå vara intressant. Om du är beredd att acceptera större lidande för någon/några för att slippa utsätta någon (oskyldig) för lidande så är du inte utilitarist. I ett krig exempelvis kan det vara (utilitaristiskt) motiverat att utsätta en (oskyldig) person för lidande då man tex tvingar honom att deltaga för att man därigenom tror sig minska det totala lidandet (att tex Putin tar över). Om vi bortser från möjligheten av ultimat ansvar och agentkausalitet så är straffutmätning ytterligare ett exempel. Fångens lidande anses vara mindre än samhällsvinsten (avskräckning/inkapacitering/hämndglädjen). /Nietzsche