Ungas psykiska ohälsa är ett uppmärksammat fenomen. Undersökningarna avlöser varandra, och politikerna slåss för att hitta lösningar.
Men det är inget nytt. En snabb googling visar att detta diskuterats livligt i över tio år. Förmodligen betydligt längre.
Det ger alltid braskande rubriker och leder ofta till förslag på satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin, skolkuratorer samt från vänsterhåll även lägre krav i skolan (allt är för övrigt skattesänkningarnas fel). Om vi ska döma av den socialdemokratiska retoriken verkar det råda rena rama självmordsstämningen bland Sveriges unga.
Det tycks inte finnas några uppenbara skäl till att så många uppger att de mår psykiskt dåligt. Om jag får spekulera handlar det åtminstone delvis om två saker; hur frågorna ställs och vilka förväntningar vi har på dagens unga. Detta är självfallet inte hela förklaringen, men jag tror att vi når en bit på väg om vi tittar lite grand på de undersökningar som görs på högstadieelever och gymnasister och den uppmärksamhet som resultaten sedan får. Det ligger mycket politik i detta.
Ungdomar beskrivs som en utsatt grupp i dag, unga kallas ibland rent av ”mycket utsatta”. Redan här har vi ett problem. Jag vänder mig mot beskrivningen av unga som en väldigt utsatt grupp. Det blir en lek med ord, ty de mycket utsatta i samhället är missbrukare, hemlösa, gatusexsäljare (tack, sexköpslagen) och personer med multipla psykiatriska diagnoser.
Fråga personal inom socialtjänsten och psykiatrin så får du veta mer. Det är inte ”unga”, ”kvinnor” eller ”gamla”, grupper så heterogena att de näppeligen kan ges ett övergripande epitet, som är samhällets mest utsatta.
Vi vet visserligen att väldigt höga krav i skola och arbetsliv riskerar att leda till sådan press att det orsakar psykisk ohälsa. Det är nog ingen slump att högpresterande samhällen som det japanska och sydkoreanska ligger i toppen i den internationella självmordsstatistiken. Men det har också att göra med hela familjens och släktens förväntningar på den unges prestation i skolan och arbetslivet.
Jämför vi förutsättningarna för unga i dessa länder med dem för unga i Sverige, framstår vårt land som rena rama vilostugan. I Sverige har vi emellertid en mentalitet att det är fult att ställa krav. Alla ska med. Alltid. Detta tror jag är kontraproduktivt.
Enligt en undersökning som gjorts av landstinget i Värmland instämmer nio av tio gymnasister i påståendet att ”livet känns tungt flera gånger i månaden”. Detta anser politikerna vara ett så stort bekymmer att det ska startas en workshop mot psykisk ohälsa.
Är det konstigt att under gymnasietiden känna att livet är tungt då och då? Att det är jobbigt, tufft, stressigt? Fullt normalt, skulle jag säga. Är det alarmerande att tonåringar på högstadiet pendlar upp och ned i sitt mående, funderar på döden och får sitt hjärta krossat flera gånger per termin? Motsatsen vore abnorm, vill jag hävda.
Så här är det nämligen att vara tonåring!
Det är klart att både skola och föräldrar måste vara uppmärksamma på om unga far illa och blir långvarigt deprimerade. Det är allvarligt. Och visserligen är livet för unga i dag, med internet och sociala medier, mer komplicerat än det var för bara 20 år sedan. Men. Alla behöver faktiskt inte skickas till skolkuratorn för den sakens skull.
Genom att utmåla varje motgång, varje ögonblick av sämre mående, som onormalt gör vi våra ungdomar en rejäl otjänst. Detta lägger i sin tur grunden för en svaghet vid framtida motgångar i vuxen ålder.
Det vi borde göra är i stället att gjuta mod i alla unga, att arbeta med självkänsla, självförtroende och framtidstro så att de lär sig att livet består av både med- och motgångar och att det bara är genom att klara motgångar som vi blir starkare.
Det kan nog vara så att unga får fler skäl att må dåligt över än att bara vara unga i framtiden.
Erdogan hotar med att säga upp avtalet med EU även i MSM.
Då måste det vara allvarligt då.
Räcker allt åt alla?
Jag skulle tro att en genuscertifiering och en värdegrundslektion nog löser mycket.
Säg att vi har femton elever i en klass där 10/15 som antingen inte tror på HBTQ-välsignelsen och/eller värdegrunden. 5 av dessa 15 elever behöver alltså inte mer inlärning, de går till plugget, läser, studerar, träffar vänner och har ett förträffligt liv medan de övriga 10 spelar TV-spel, super sig dyngfulla, skriker åt lärarna osv.
Hur kan man lösa detta? En genuscertifierad lärare som också lär ut värdegrunden om att lyssna till överhögheten som för närvarande är socialdemokraterna. Det betyder inte att de ska ha en speciell värdegrund, enbart att Löfven för dagen antingen säger att "vi bygger inga broar" och nästa dag är värdegrunden "vi ska ha EUs miniminivå". Eleven behöver alltså inte tänka någonting utan det kan i stället bli 15 värdelösa fåntrattar som sitter och läser, umgås och har det så mysigt med varandra.
Problem solved.
Magne
Magne
du har helt enkelt inte förstått!
Om alla barnen hade haft en genuscertifierad värdegrundsintegrerad lärare av den sort Gustav Fridolin tänker införa så skulle skolan inte behövas överhuvudtaget.Det skulle snabbt lösa både jobb-utmaningen och klimat-utmaningen på mindre än 100 dagar om alla hade VG på allt.
Nils Filosofen
DN låter meddela att hatbrotten ökar i EU-skeptiska områden enligt ny statistik.Aftonbladet meddelar att en kvinna blivit gruppvåldtagen när hon letade efter katten i Malmö.Om det inte vore för den ökade anmälningsbenägenheten så hade vi väl helt enkelt fått skylla på katten?
Naturligtvis en vit katt.Troligen en cis-katt.
Detta med att unga "mår dåligt" tror jag mest är ett utslag av curlingkulturen. Det påstås att kraven i skolan är såååå höga, men efter att ha jobbat som lärare i några år, kan jag lugnt påstå att kraven på prestation aldrig varit så låga. Det finns en tendens i samhället att patologisera allt som avviker från någon slags imaginär norm. Ett barn som är lite senare utvecklad än sina jämnåriga, ska till barnpsyk och helst medicineras, likaså den som är för duktig och därför blir frustrerad av att hållas tillbaka av den av sossesamhället så omhuldade "sammanhållna" klasserna. Problemet är inte höga prestationskrav. Problemet är normlöshet och att vuxna, både föräldrar och lärare, inte vågar vara vuxna, utan försöker vara något slags kompis till barn resp. elever. Normer och vuxnas auktoritet skapar trygghet.
"Det vi borde göra är i stället att gjuta mod i alla unga, att arbeta med självkänsla, självförtroende och framtidstro så att de lär sig att livet består av både med- och motgångar och att det bara är genom att klara motgångar som vi blir starkare."
Du tänker dig att dagens sönder-curlade, men gender-medvetna, ungdomar ska reda upp den utmaning som blir deras arvedel? Ärligt Hans, jag avundas dig din optimism men jag tror att det behövs inte så lite vinnarskalle och jävlar-anamma om det ska bli av..
Hej.
Regression till vätske-stadium är vad som pågår, då minsta motståndets lag gäller även mänskligt beteende.
Frågan är:
Vad gör du när du är fem dygns marsch från närmsta skydd, lega, härbre eller civilisation, och har mat för tre dygn?
Marschera eller dö.
Den principen går att lära ut, till och med utan att genomföra överlevnadsövningar. Den måste dock tvingas fram, då vi inte väljer den frivilligt.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Intressant om ADHD här om dagen.Det märkliga är att diagnosen och förskrivningen är regionalt betingad.Dessutom är det en stor skillnad och alltså inte bara i promillen.
Kan det vara något i vattnet då i vissa landsdelar eller något mer personanknutet?
Eller gör vi som vanligt och skiter i att ta reda på det?
Vad finns det för krav på en innan man själv eller andra kallar en för forskare eller expert? Måste man ha godkända betyg på högstadiet?
Dom verkar ha så kul dom där forskarexperterna.Går runt och softar och kommer på saker liksom.Jag är fett skoltrött och funderar fett på att fett hoppa av efter 5:an men kan jag bli expertforskare då i stället? Är d OK?
"Det gör att Turkiets trumfkort minskat i värde sedan i vintras, säger Michael Sahlin vid Institutet för Turkietstudier på Stockholms universitet.
– De turkiska hoten har blivit lite verkningslösa, säger han."
http://www.svd.se/expert-om-flyktingavtalet-turkiska-hoten-verkningslosa
Intressant om ADHD här om dagen.
Jag skrev en passage om adhd-hysterin i denna bloggpost men strök den. Den är värd en en bloggpost. Just nu håller vi på att göra tiotusentals barn så unga som tio år beroende av amfetaminliknande preparat. Det är åt helvete.
Men TITTA här då!
En riktig gammeldags journalist som gör jobbet.Ok, en kratta på att dansa var hon väl men bara det att göra ett journalistiskt hantverk i dag imponerar på mig.
Elisabet Höglund fixar det som inte horder av journalister och komiker klarar.Nämligen sanningen.Utan filter, bortförklaringar och relativiserande.
Brottsfacit för juni 2016: 14 mord, 40 mordförsök, 32 fall av grov misshandel och 24 mordbränder!
https://elisabethoglund.se/blogg/brottsfacit-f/
Jag tror nog att det verkligen finns en ökning av psykisk ohälsa bland unga. Och jag skyller (i vanlig ordning…) på massinvandringen och vänstern.
Massinvandringen till att börja med genom att vi får in en hel del ungdomar i landet vilka har olika sorters trauman i bagaget och som dessutom oundvikligen upplever ett stort mått av destruktivt främlingskap i ett främmande land. Men också genom att denna är på en nivå så att även etniskt svenska ungdomar tvingas känna sig som främlingar i främmande land (vi som är lite äldre tenderar förvisso att uppleva den känslan desto starkare).
Vänstern anser jag skyldig genom att ställa de krav som skolan inte längre ställer. Krav som inte går ut på att prestera, utan på att hela tiden tänka rätt. Krav som du skoningslöst kommer att fördömas som en dålig människa ifall du inte lyckas leva upp till. Krav som därtill hela tiden förändras så att ingen kan känna sig helt trygg med dem. Krav som lätt skapar ett slags sammanbrott då de allt för hårt kolliderar med den mänskliga naturen.
Den där politiskt korrekta konsensuskulturen slår igenom på alla håll och kanter.
Folk litar för mycket på tjänstemän och myndigheter.Jante slår till och ingen vill sticka ut.Nu faller sakta men säkert fernissan på samhällsbygget.Sprickorna i den humanitära stormakten står öppna.Rätt var det är går ADHD-medicineringen att jämföra med forna tiders lobotomering och sterilisering.
Behandlingen av oliktänkande kommer att jämföras med krigsårens internering.
Den gemensamma nämnaren kan ni fundera ut själva…
I utkanten av min bekantskapskrets finns en kille som har ADHD. Han fyller 40 om ett par år, men är fortfarande lika hopplös som den mest struliga tonåring. Han har inte jobbat mycket – mest varit arbetslös, gått meningslösa utbildningar och fått olämpliga praktikplatser. Han är ett vandrande kaos och kan inte vara ensam många minuter innan han grips av panik. Vid ett par tillfällen har han fått praktikjobb som innebar mycket ensamjobb och det funkade inte många dagar. Trist att hans coacher eller vad det kallas inte har begripit att man inte kan lämna honom ensam. Han behöver någon som arbetar tillsammans med honom och säger vad han ska göra och utgör sällskap. Men kanske behöver han framför allt någon som ryter i: "Nu skärper du dig! Det här är ett superenkelt arbete och klarar du inte det drar vi in bidraget!"
P.N. Grata
Jag har haft otaliga klienter som påminner om din bekante. Adhd-medicinen hjälper verkligen vissa. Kompetensen om hur man bäst kan ge stöd, förutom medicin, ökar också nu. Men att ge droger till små barn har jag väldigt svårt för.
Så har lilla Annie också varit i det blå skåpet i de gröna frågorna.
Frågor som hon avböjer att besvara.Gissar att hon är kvar och förkovrar sig over there? I varje fall, Clinton behöver hennes stöd i kampen mot den onde.Då har man bara inte den tiden.Futtiga svenska frågor.Inte när ens medsyster behöver en.
Dessutom, vad ska man säga egentligen när man precis som kollegorna i MP skiter både i och på gröna frågor när ingen ser?
-Jamen äre så himla noga då egentligen?
Visserligen importerar sverige massfattigdom, utanförskap, djupa klyftor, traumatiserade individer och svåra uppväxtvillkor i stora volymer. Och visserligen är ADHD medicineringen förmodligen en latent bomb. Men jag tror ändå att det är oförmågan att se olikheter som något positivt hos varje individ som är problemet.
Den sanslösa fejsbok-kulten i media blir ett tydliggörande på hur koncensus och likriktning ständigt vinner terräng och hyllas oupphörligen. Alla skall tycka lika eller brännmärkas. Social identitet i grupper styrda av inskränkthet och ängslan. Många vänner som lättast kan vinnas av en utplånad särart. Ju ointressantare personlighet ju fler vänner. Ett klimat där kvinnor samtidigt hyllas ifall de förstärker normer och fördomar alternativt skriker högt och låtsas ifrågasätta just dessa.
Alla åsikter gruppkategoriseras och betygsätts långt innan de börjar diskuteras eller faktiskt leder till möten mellan människor. En intellektuell torftighet som i princip gör att dumhet och utplånad självständighet ger omedelbara meriter i många lägen.
Och som du säger Hans. Det finns mycket politik i det här. Snuskigt nog är det just den vinkeln som helt tycks dominera. Slå mynt av att nedvärdera olikheter och avvikelser. Belöna den rättrådige förmyndaren.
A.E.
Ge dom hyperaktiv barnen en slurk brännvin, så gjorde man förr i tiden för att lugna ned dom. ADHD… existerar detta påstådda tillstånd ur en trovärdig, läkarvetenskaplig betraktelse?
Dagens svenska ungdomar nöjer sig men en surfplatta, eller iPhone, och sen leka PokemOn. Högre tycks inte ambitionerna vara för många slashasar.
Hans skrev: ”Jag har haft otaliga klienter som påminner om din bekante. Adhd-medicinen hjälper verkligen vissa.”
De senaste ca 7 åren har jag bara träffat honom ytterst sporadiskt (och ofrivilligt) vid ett par-tre tillfällen. Jag glömde nämna att han vid dessa tillfällen var i princip neddrogad. Så lugn och känslolös som han var vid dessa tillfällen har han aldrig varit tidigare. Man kan faktiskt tala om en personlighetsförändring – visserligen till det bättre med tanke på tidigare kaos, men ändå…
Det är inte utan att man kommer att tänka på Pink Floyds legendariska låt ”Comfortably Numb” som handlar om när den fiktive rockstjärnan Pink påträffas medvetslös i sitt hotellrum. Efter att ha fått en upplivande spruta och blivit ivägsläpad till sin konsert yttrar Pink (sjunget av David Gilmour): ”There is no pain you are receding / A distant ship smoke on the horizon. / You are only coming through in waves. / Your lips move but I can't hear what you're saying. / When I was a child I had a fever / My hands felt just like two balloons. / Now I've got that feeling once again / I can't explain; you would not understand / This is not how I am. / I have become comfortably numb.” Min bekante hade blivit ”numb” – känslolös.
P.N. Grata
@ A.E.
"Men jag tror ändå att det är oförmågan att se olikheter som något positivt hos varje individ som är problemet."
Jag känner en handfull personer i 30-40-årsåldern som är förtidspensionerade eller har någon annan oklar långvarig bidragsförsörjning. Detta är absolut inte odugliga människor. En del av dem är till och med ganska smarta. Men gemensamt för dem är att de är lite annorlunda och inte riktigt funkar i sociala sammanhang. Flera av dem har förmodligen Asperger-diagnos.
Låt dessa människor få bidra med vad de kan. Och låt dem arbeta ensamma med det de är bra på. Tvinga dem inte att delta i teambuilding, afterwork och fikaraster. Döm dem efter vilket arbete de kan prestera och inte efter den sociala kompetensen! Varför måste alla vara glada och utåtriktade? Kan man inte låta en butter och inåtvänd person sitta i ett hörn och göra storverk åt företaget? Kanske kan man till och med tillåta hemmaarbete med närvaro på kontoret bara då det behövs? Det finns en stor och outnyttjad arbetskraftsreserv som bär på helt andra kvaliteter än de strömlinjeformade easygoing glada lirarna.
One size doesn't fit all. Det måste arbetsgivare och arbetsförmedlare inse. (Ja, jag vet att arbetsförmedlare inte förmedlar arbeten nu för tiden, men det är de som borde hjälpa till att matcha arbetstagare och arbetsgivare.)
Anders Eriksson