För några år sedan pratade jag med en klient som härstammade från Finland. Det han sade fick mig att skratta men också att tänka till lite.
Han ansåg att vi svenskar är så finkänsliga av oss. Vi kan aldrig säga någonting rakt ut, klagade han. Om någon är tjock säger vi ”kraftig”. När någon har dött beskriver vi att personen har ”gått bort”.
Jag har tänkt en del på hans reflektion sedan det där samtalet och insett att hans exempel beskriver hur svenskar ofta pratar. Vi är livrädda för att såra någon eller säga fel, så vi lindar in och pratar runt för att hålla oss på den säkra sidan. Vi är nog inte ensamma om detta; John Cleese har beskrivit britterna på just detta sätt.
Emellertid har denna ängslighet nått en helt ny dimension i och med att den politiska korrektheten har firat nya triumfer och dessutom fått sällskap av det som i USA kallas ”safe space” och på svenska fått namnet ”tryggt rum”.
Detta innebär att det inte bara är tabu och fel att säga att någon är tjock utan att den som är tjock har rätt att kräva censur mot allt som kan tyckas kränkande och sårande. I litteratur. I filmer. I konst. På arbetsplatsen.
När Jan Sjunnesson, arrangör för det alternativa Pridetåget Pride Järva, vistades i Kulturhuset samtidigt som hbtq-aktivister var där, ledde detta till en sådan upprördhet att Sjunnesson helt enkelt kastades ut. Konklusionen från Stockholm Pride var att ”det finns en oro kring Kulturhuset som tryggt rum”.
”Tryggt rum”. Smaka på detta bisarra begrepp. Det går ut på att skapa ett offentligt rum där människor som är känsliga för andras åsikter kan vistas utan att behöva besväras av den tuffa verkligheten att det finns människor som tycker annorlunda eller ser annorlunda ut.
Jag tror att en strävan efter så kallade trygga rum skapar ännu ängsligare och ännu mer intoleranta människor. Det finns över huvud taget inget gott i detta. Ty hur ska vi kunna bli mer toleranta och kloka om våra uppfattningar aldrig utmanas?
Vad säger man då till den som är lättkränkt? ”Toughen up, get thicker skin!” har den frispråkige provokatören Milo Yiannopoulos föreslagit. För det är precis som Yiannopoulos sade i en intervju i CNN: ”In an outrage culture I think the appropriate response is to be outrageous.”
Vi bör nog vara tacksamma för att soldaterna under andra världskriget inte krävde ett tryggt rum när de försvarade demokratin. På stränderna i Normandie fanns inte ens hen-toaletter.
Är inte ett tryggt rum ett tankefel.
Hur gör man om en homosexuell vill vara trygg från en rättrogen muslim som i sin tur blir kränkt av närvaron av den homosexuelle och vill vara i det trygga rummet.
Fast är det inte det man har sin bostad till, där släpper man bara de man accepterar innanför dörren.
Klockren iakttagelse men slutraderna begriper jag inte riktigt, faller väl under Godwins lag.
Hej.
Beckomberga hade trygga rum när det fanns, och det säger jag med all respekt för den som rids av neurosers mar-ritt.
Vilken respekt förtjänar en till åren vuxen man eller kvinna som kräver att få bo i Aldrigstans?
Det börjar så smått bli tid för ändring, inte sant?
Som man humoristiskt kan fråga om sextio- och sjuttiotalister: Vad skall dessa göra uppror mot, när deras föräldrars fria fostran innehåller normer för hur man gör uppror?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Klockren iakttagelse men slutraderna begriper jag inte riktigt, faller väl under Godwins lag.
Nja, det har ju skämtats en del om hur västerländska män var förr i tiden och hur vi är i dag. Lite tillspetsat, men hade dagens generation unga klarat av att kliva ut i ett krig för demokratin och den fria världen?
Svaret är ett självklart nej
Apartheid som förebådar interneringsläger,kontroll av tankar ock åsikter,eller sharia Sverige?
Vad sägs om när universitet, skolor och kulturhus skapar cisfria rum? Den dagen en vit man i 30-årsåldern går in på ett universitet eller ett kulturhus och en rasifierad ickebinär person säger till cismannen: "Du har nog kommit fel. Inom 5 sekunder ska du ut, annars slår jag in käften på dig."
Det är inte långt kvar, kanske blir 2020 detta.
Magne
Det är dagisgenerationerna och deras dagisfröknar som tar över.
Om nu inte Trump, Erdogan, Putin eller någon annan hinner före.
Under rubriken "Festivalerna som ger den bredbenta rocken en pungsmäll" hittar skribentinnan så många tecken på en jämställd och postmodern festivalutveckling att hon missar det uppenbara.
Den där pungsmällen handlar alltså inte om kvinnliga trygghetszoner eller arrangörernas kostnader för bevakningen i framtiden.Nä, det det har hänt något med kvinnors representation "påhejade av kontrollinstanser som föreningen Jämställd festival."
Bredbenta killar med gitarr har fått flytta på sig för kvinnor med någonting att sjunga om.
Ja så kanske man kan se det…
Om man hemskt gärna vill…
http://www.svd.se/festivalerna-som-ger-den-bredbenta-rocken-en-pungsmall/om/kultur:musik
Den svenska vardagskulturen har alltid ansetts mer "präktig" än omvärldens, vilket enligt forskarna beror på att grundpelaren för den svenska demokratin och välfärdsmodellen har varit frikyrko- och nykterhetsrörelsen.
https://web.archive.org/web/20070716055541/http://www.staff.hum.ku.dk/sidsel/drunken.htm
Frågar du en dansk eller skåning vad som främst skiljer vardagskulturen i Uppsverige från den i Danmark eller Skåne, svarar de flesta: individualismen, kaos-acceptensen och livsglädjen/skrattet.
Hej Hans!
Visst är det skönt att bli äldre? Jag längtar inte heller tillbaka till min tonårstid.
/Ulla-Karin
Ja, verkligen. Kroppen åldras men sinnet blir bara klokare. 🙂