När jag började besöka Kina i mitten av 00-talet spräcktes mina fördomar på löpande band. Jag förväntade mig grå statskommunism men mötte en modern asiatisk stat där var och varannan hade lika fina mobiltelefoner som vi hemma, åt på samma snabbmatskedjor och klädde sig i likadana jeans. Jag mötte också ett nyfiket, om än högljutt och lite stökigt folk, där det aldrig var svårt att få kontakt.

Nu är jag tillbaka för första gången på tre år och ser ett land som uppenbart är statt i fortsatt förändring.

Det bästa med Kina är maten. Det är underbart att äta äkta kinesisk mat igen till humana (det vill säga kinesiska) priser. Kollektivtrafiklösningarna på räls imponerar. Hela landet håller på att knytas samman i ett gigantiskt snabbtågsnät, månne en del av den statliga kvartalsstimulansen på hisnande 6000 miljarder kronor. Många kinesiska städer har en förträffligt effektiv tunnelbana, vilket förvisso inte är något unikt även om Stockholm ligger långt efter i flera avseenden.

Men det finns onekligen saker jag inte har saknat lika mycket. Som köerna. Eller reklam- och informationsslingorna i både butiker och lokaltrafik som driver en till vansinne efter några minuter. Eller alla säkerhetskontroller.

En något bekymmersam reflektion är att Kina blivit ännu mer uppstyrt och reglerat sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan. Ett litet exempel är att det för mig som västerlänning inte går att köpa en snabbtågsbiljett i en automat eftersom det krävs en kinesisk identitetshandling. Även i Sverige är SJ-biljetten personlig, vilket har mött kritik (det sägs vara ett sätt att möta svarthandel med biljetter). Men den går åtminstone att boka på nätet eller köpa i en automat.

En del i moderniseringen av landet är ett utbyggt internet. Snart sagt varje kafé har nu Wi-Fi, vilket vi ju är tämligen vana vid i väst. Men för att kunna ansluta behöver du en anslutningskod och för detta måste du ange ett (kinesiskt) mobilnummer.

Även i kollektivtrafiken är det tydligt att det råder nya tider. Väskor röntgas på tågstationer och tunnelbanestationer. Sporadiskt utplacerade vakter med metalldetektorer undersöker förstrött resenärer utan att vi ens stannar upp. Ibland vill de se id-kort. Ibland få du passera en metalldetektor. Ibland är alla stationer obemannade.

Säkerhetsteatern expanderade kraftigt med OS i Beijing 2008. Jag undrade då om dessa stationer skulle bli permanenta, och uppenbarligen har de även spritt sig till andra städer sedan dess.

Hålen i denna trygghetskuliss är så uppenbara att även den kines med den högsta tillit till regeringens syften och metoder måste fråga sig vad det ska tjäna till. Allt detta är, tro mig, huvudsakligen för syns skull. Och det ger förstås en del jobb, även om vakterna kanske hade ansträngt sig lite mer om det synts i lönekuvertet.

Trots en ständigt växande militärbudget lägger Kina varje år mer resurser på den inre säkerheten. Dit hör kontroll av allt ifrån människors resvanor till deras surfvanor men också att ha vakter synliga överallt för att upprätthålla bilden av en stat i full kontroll.

Kina har aldrig varit ett demokratiskt land av västerländskt snitt. Landet har en egen modell som anses passa just Kina bäst med en stark centralmakt och regimkontrollerad press och rättsväsende men samtidigt relativt stor social frihet. Kvinnor är exempelvis betydligt friare i Kina än i världens religiöst styrda diktaturer. Kina har en internetpolis men ingen moralpolis på gatorna. Regeringen slår ned på erotik och sexhandel, men det är den å andra sidan långt ifrån ensam om.

I kinesiska talkshows är systemet ingen kontroversiell fråga som det måste hymlas med. Tvärtom. Den västerländska demokratin byggd på vissa fundamentala rättigheter skulle, hävdas det, helt enkelt inte fungera i ett stort och folkrikt land som Kina. Då väntar luàn, 乱, kaos, oordning.

Jag kan inte låta bli att tänka att säkerhetsteatern i kollektivtrafiken är en liten men ändå viktig del av detta spektakel. Ett sätt att visa allmänheten att farorna är så stora att regeringen är beredd att ha personal och kontroller i tunnelbanan för att folk ska känna sig trygga till och från jobbet och skolan.

Argumentet blir att det i dessa farliga tider, med terrorhot och politisk fundamentalism, behövs en stark regering med ett starkt parti som håller i tyglarna.

Det har under lång tid funnits en förväntan från väst att detta inte kan hålla hur länge som helst, att regimens dagar vid makten är räknade. Så snart den ekonomiska tillväxten sjunker tillräckligt mycket, blir politiska reformer oundvikliga. Annars kommer systemet att börja knaka i fogarna. Hoppet har stått till både Wen Jiabao och nu Li Keqiang. Förgäves.

Om det är något som KKP har visat, är det en fantastisk förmåga att jämte moderniseringar inte bara behålla utan även utöka kontrollen. En politisk liberalisering kommer inte att ske under det sittande ledarskapet. Heller.

Diskussionen om västerländsk demokrati i Mittens rike befinner sig inte ens i sin linda.