Frågan om ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen har länge varit ett krav från feministiskt håll. Efter några uppmärksammade domar föll alliansregeringen för trycket och tillsatte (ännu en) utredning. Den senaste presenterade sitt resultat så sent som 2010. Nu skulle utredare se över varför andelen fällande domar är så låg men även titta på en så kallad samtyckeslag.
Utredaren och lagmannen Mari Heidenborg ska presentera sina resultat i höst, men redan nu är en rekommendation offentlig: hon säger ja till en samtyckeslag. Heidenborg säger:
I dag krävs det att gärningsmannen använt hot, våld eller utnyttjat en person som exempelvis varit berusad. Nu ska det räcka med att man säger nej, alltså att en person anser att den inte deltagit frivilligt.
Eftersom våld enligt det nya förslaget inte ska krävas för att brottet ska klassas som våldtäkt, föreslår utredaren att begreppet ”våldtäkt” ersätts av ”sexuellt övergrepp”. Beviskraven, intygar hon, ska fortfarande vara desamma.
Frågan är då vad detta ska tänkas lösa. Bevisläget i de flesta sexualbrottmål kommer fortfarande vara lika knepigt. Ofta saknas vittnen. Teknisk bevisning är svårtydd. Jag ställer mig därtill frågande att omtolka våldtäkt. Vi har redan i dag distinktioner mellan exempelvis sexuellt utnyttjande och övergrepp som inbegriper hot och våld. Denna distinktion är givetvis av stor vikt och får inte tappas bort.
Tanken är att samtyckesrekvisitet ska bli normerande, precis som lagen mot barnaga. Vi får se vad effekten av lagändringen blir. Risken är stor för att många kommer bli besvikna, för i den allmänna debatten har argumenten för ett samtyckesrekvisit ofta handlat om att få fler tilltalade fällda.
Mänsklig sexualitet är komplicerad, mångfasetterad och full av svårtolkade nyanser. Sexuell interaktion bygger på vår förmåga att båda sända ut och läsa av kroppsspråk och subtila signaler. Det är därför vanskligt att i domstol fastslå exakt i vilken situation som någon gjorde något oönskat mot en annan. Detta kommer vi alltid få leva med.
Alternativet är ett absurt kontrollsamhälle där politiker lägger sig i exakt allt och bestämmer vad som är den rätta sexualiteten i varje givet sammanhang. Det finns det i och för sig många som vill dithän och i viss mån är vi redan där.
Sexualiteten måste tillåtas vara så fri som det bara är möjligt. Staten har inget i våra sovrum att göra, ej heller lagar och regleringar görs i jämställdhetens tecken.
I vårt nymoralistiska samhälle finns det alltid skäl att vara på sin vakt när politiker vill se över något så viktigt som sexualbrottslagstiftningen. Djävulen finns som bekant i detaljerna.
SSU har friska förslag på hur samtyckeslagen skall implementeras, http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/ssu-politikerns-sjuka-sexförslag/ar-BBs3YNX?li=BBqxCu3. Det är djärva idéer och jag ser fram emot hur de mottas i breda befolkningsled. Om jag varit fjortis hade jag sett fram emot utbildningen som SSU föreslår och då framförallt laborationerna som man alltid bör ha i naturorienterande ämnen.
Frågan är nu om det skall vara straffbart att ha sex med någon som inte kan visa upp ett sexkörkort.
Lite mer än 20 år sedan dystopin "Aachen Memorandum" av Andrew Roberts publicerades. Det är en bok full av humoristiska inslag som det här:
"He'd begun to worry that the way they had made love the night before had – so far as he could remember – contravened about six provisions of the Sexual Hygiene Directive. It had been so long since anyone had come back with him that he had forgotten where he'd put the diggle forms. So she hadn't signed any, which, as it was his flat, was his responsibility."
Då en dystopi, idag ett verkligt hot.
Hej.
Tja, förslaget om körkort för samliv är väl nästa steg i meningslösheternas meningslöshet. För att, efter att varken samförståndslag eller körkort hjälper, vi får ta del av förslag om att förbjuda sexuellt umgänge utom i av staten påbjuden lokal under uppsikt och i enlighet med värdegrunden.
Våldtäkt har en egentlig och logisk definition, utgående från det gamla begreppet kvinnoskändning. Våldtäkt bör bevaras och vara reserverat som term då det förelegat våld, hot om våld eller utpressning innehållande våld. Huruvida offret var hjälplöst eller ej är en chimär: om jag blir rånad, vad för roll skall det spela om jag är den geriatriske reumatikern Glahskäke von Aftupp eller Pekka Prügelmeister, MMA-champion från Blutbaden?
Dessutom är nuvarande definitioner av våldtäkt och sexuella övergrepp inte kompatibla med flertalet i Sverige förekommande kulturella grupper och religioner – innebär det att den svenska definitionen och normen för vad som anses vara våldtäkt skall tillåtas kränka dessa kulturers traditionella synsätt?
Enligt mig är svaret nej, men enligt diverse politiker i S,V och Mp?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Problemet är inte bara bevissvårigheter utan även att samtyckeslagstiftning sällan medför detaljerade rekvisit för samtycket som inte lämnar milsvitt utrymme för tolkning. I allmänhet brukar lagstiftarna, för att låtsas inte vilja detaljreglera folks sexliv, humma och hemma och säga att kroppsspråk och beteende är tillräckligt för att indikera samtycke och förresten kan domstolarna avgöra det sen.
Men det finns ju en anledning till att vi inte har några centrala prov i kroppsspråk. Och det i sin tur lämnar helt öppet för att det räcker för den anklagade att säga att 'jag tolkade hens gnidande av sitt skrev mot mitt som att hen ville ha samlag' så saknas uppsåtsrekvisit och så är vi tillbaka på ruta ett. Det många (som tror att de är) samtyckesförespråkare inte tycks inse är att det _ändå_ inte behöver finnas något faktiskt samtycke, det räcker med att den andre _tror_ de har ett samtycke.
Själv är jag så trött på den debatten att jag helst skulle se något liknande videon, åtminstone med formaliserade kontrakt och krav på videoinspelning. Folk som är lite pryda och de som känner sig tveksamma någon gång får väl helt enkelt sluta ha sex, men det kanske är ett pris man får betala för att slippa gnället från det subset som inte kan ta ansvar och vara tydliga med vad de vill och inte vill.
Något annat som jag tycker är märkligt är att det brukar alltid hävdas (med rätta) att man alltid kan ångra sig. T.ex. även om man följer med en okänd man hem med intentionen att ha sex så får man ångra sig när man befinner sig i lägenheten och även efter att kläderna åkt av. Ingen är någonsin skyldig att ha sex med någon annan.
Så om vi nu till och med skulle införa krav på skriftligt samtycke enligt youtubeklippet är frågan vad det innebär? Är kvinnan skyldig att ha sex efter att hon skrivit under kontraktet eller får hon fortfarande ångra sig? Vad är i så fall poängen med en samtyckeslag öht?
Vad betyder ett nej?
– Nej, sluta inte!
– Nej, jag vill inte!
– Nej, på andra sättet!
– Nej, detta är underbart!
– Nej, du kan ser reprisen på SVTplay efteråt!
– Nej, nu! Inte imorgon!
…
Vilket Nej, betyder Nej?
@Tompa: Ett skriftligt samtycke är inte tillräckligt, då det som du säger alltid går att ångra sig. Dock kan ett skriftligt (eller verbalt tydligt uttalat) samtycke inkludera stoppord för att klart tydliggöra när 'lingonmos' faktiskt betyder 'nej', för att undvika gråzoner. Det kan också stärka kraven för käranden att bevisa att denne faktiskt ändrade sig under akten, då det initiala väl genomtänkta samtycket både gör det mindre sannolikt att så skulle ske och samtidigt minskar den eventuella skadan som kan ha lidits.
Men som sagt, skall man vara riktigt klar med vad som hänt så är det video som krävs.
Som Hans påpekade så löser en samtyckeslag helt enkelt inte det många av förespråkarna vill att den skall göra. Samtycke av den 'normala' typen är redan idag i praktiken ett krav; ser man på t.ex domen härom året där kvinnan sa nej men mannen inte uppfattade det som att hon menade nej så var ju i slutändan det friande kriteriet att hon själv inte ens var säker på att han hade uppfattat att hon inte ville, dvs, han trodde det fanns ett samtycke genom allt annat agerande, vilket på samma sätt skulle friat honom även med en samtyckeslag.
Lagen utvidgas först så att fler övergrepp ska kallas våldtäkt,
För att följas av ett förslag om att skrota begreppet våldtäkt helt.
När allt är våldtäkt kan lika gärna inget vara det, skulle man också kunna uttrycka det.
Säga vad man vill om det feminiserade samhället, men smått förvirrat är det.