Den nya polska regeringens medielagar har kritiserats kraftigt på svenska kultursidor och i mainstreammedia. Det hävdas att yttrandefriheten och kulturens frihet är hotad eller rent av avskaffad i Polen.
Det ska sägas att jag inte tycker att regeringar ska lägga filmer eller texter tillrätta, ej heller predika ”den rätta läran” vare sig det gäller religion eller politik. Medierna ska stå fria från den politiska makten, regeringar ska inte lägga sig i enskilda kulturarbetares verk.
Men samtidigt: har Sverige verkligen sopat rent framför egen dörr här? Landet som klipper i gamla barnfilmer, som censurerar barnböcker och som har ett ett public service som systematiskt vinklar nyheter i en viss riktning kan inte se sig som ett föredöme. Ja, Sverige fängslar faktiskt till och med konstnärer.
Den polska regeringen ska ha kritik för sin mediepolitik. Men Sverige har inte mycket att sträcka på sig för heller. Tron att TV-avgiften säkrar ett oberoende public service är bedräglig. Även om medarbetare och chefer på SVT och Sveriges Radio inte tillsätts direkt av regeringen eller riksdagen, rekryteras de från välbekanta kanaler. Och alla tycker ungefär likadant.
För det kan väl inte vara en slump att SVT:s ordförande har hetat Lars Engqvist, tidigare socialdemokratisk socialminister och Allan Larsson, tidigare socialdemokratisk finansminister. Eller att public service aldrig försitter ett tillfälle att ta ställning även i politiskt känsliga frågor och att göra kampanjer av nöjesprogram.
Public service är visserligen oberoende av den politiska makten i Sverige rent tekniskt. Men tänk tanken att det kanske är så att regeringen inte behöver lägga sig i tillsättningen av chefer och medarbetare inom public service. Detta eftersom dessa redan förespråkar den rätta läran.
Ja, inte råder det någon brist på självgodhet i Sverige.
För att ta ett annat exempel på statlig inblandning kan man nämna Quick Response, som drevs av Röda Korset men med skattepengar. I praktiken var det ett Expo light, som satt och letade efter icke-PK uttalanden och sen försökte skambelägga den som stod för detta.
Quick Response startades … på initiativ av Nationella samordningskommittén för Europaåret mot rasism (SOU 1998:99). Kommittén identifierade som ett problem att svenska medier ofta bedrev en onyanserad nyhetsrapportering om bland annat invandrare och att det därför fanns ett behov av en oberoende och respekterad aktör som snabbt kunde bemöta felaktigheter och hindra att dessa spreds och förvandlades till ”sanningar”. Det talades om en ”quick response – funktion
Sen drogs statsbidraget in år 2009 men allas vår Bengt Westerberg förslog nya, friska bidrag i sin ”utredning” 2012 , SOU 2012:74 ”Främlingsfienden inom oss”:
”En så kallas quick response-funktion får ett långsiktigt statligt stöd för att kunna bevaka medierna när det gäller vad som skrivs och sägs om invandrare, integration och främlingsfientlighet.”
Så, vad hade svenska medier haft att säga om Polen eller Ungern inrättade något liknande, men med syfte att bevaka den i det landet gällande "värdegrunden"?
Sverige har definitivt passerat den totalitära gränsen, och torde närmast betraktas som en "demokratur". Mjukisfascismen, förbudsmentaliteten och inskränkningarna av våra fri- och rättigheter är så förbannat olidliga att det ger kvävningskänslor. Dagligen bedriver MSM hetskampanjer mot yttrandefriheten. Vinklar, mörkar, ljuger och undanhåller. Hänger ut. Feminismens Saudiarabien förnekar sig icke. Krig är fred, och på den svenska grisfarmen är alla jämlika. En del är t.o.m. mer jämlika än andra.
Ja man kan ju fråga sig ett par gånger varför inte NRK-serien Hjernevask visats i SVT då NRK annars har nära samarbeten. Det var ju en sällan skådad publikframgång i Norge… Som förövrigt ledde till förändringar av finansieringen av genusforskningen i Norge.
Så här mångkulturella är mångkultursförespråkarna själva:
SVT:s styrelse
Styrelseordförande:
Anna-Karin Celsing, civilekonom
Ledamöter:
Hanna Stjärne, vd SVT
Astrid Assefa, skådespelerska
Lars Burman, professor
Anita Hansbo, rektor
Monica Lindstedt, civilekonom
Svante Weyler, förlagschef
Dag Tuvelius, journalist
Per Norman, direktör
Personalrepresentanter:
Solveig Liljehammar Carlson, SJF-klubben
Gun Karlsson, Unionen
Suppleanter för personalrepresentanter:
Petteri Karttunen, SJF-klubben
Ola Gerhardsson, Unionen
Sveriges Radios styrelse 2015:
Styrelseordförande
John Brattmyhr, Skansenchef
Styrelseledamöter
Åsa Bernlo, filmutvecklare
Tomas Brunegård, direktör
Susann Jonsson, vd
Pia Kronqvist, vd
Ole Mölgaard, vd
Anna Omstedt Lindgren, vd, vice ordförande
Gunnar Wetterberg, författare
Cilla Benkö, vd Sveriges Radio
Personalrepresentanter
Ola Gäverth, journalist, SJF-klubben
Erland von Heijne, tekniker, Unionen Sveriges Radio
Åsa Wisborg, ordförande, Unionen Sveriges Radio (suppleant)
Ulrika Hyllert, journalist, SJF-klubbenl (suppleant)
Journalistklubben SvT styrelse
Petteri Karttunen, ordförande
Solveig Liljehammar Carlson, vice ordförande
Carina Myllynen, ledamot och kassör
Per Carlsson, ledamot och sekreterare
Frans Andersson, ledamot
Hans Gustafsson, ledamot
Martin Nilsson, ledamot
Anna Olsdotter Arnmar, ledamot
Joakim Schelegel
I Förvaltningsstiftelsen för SR, Svt och UR sitter:
Helena Stålnert
Mats Johansson
Lars Adaktusson
Gunilla Carlsson
Birgit Friggebo
Birgit Hansson
Peter Luthersson
Cecilia Magnusson
Niclas Malmberg
Karin Perers
Helen Petersson
Oscar Sjöstedt
Emanuel Öz
Men det finns väl åtmindstone några V och MP representerade?
Kanske t.o.m någon S?
Anonym 4 mars 2016 07:20
Hanna Stjärne sägs vara en aningens vänster
Det här är djävulen, förklädd i kvinnokropp, som arbetar på SvT och som inte mister ett endaste tillfälle att vara osaklig, partisk, svulstig med vänsterliberala tyckanden: http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/images/news_images/2938/2225637_2000_1333.jpg.
Magne
Tro inte på svensk medias lögner om Polen. De är i själva verket bara rädda för sitt eget skinn, eftersom många av dem samarbetade med Stasi och polska säkerhetspolisen under kalla kriget. Detta vill de absolut inte ska läcka ut.
Det har visat sig att kommunistregimen lyckades infiltrera de frihetsliga rörelserna i Polen och i stort lyckades klamra sig fast vid makten även efter murens fall. Detta eftersom "polska stasis" arkiv naturligtvis fanns kvar utspritt hos gamla kommunisthöjdare som med hjälp av dessa akter fick mycket stor inofficiell makt genom utpressning och hot om att avslöja vilka som varit angivare.
Väldigt många polska journalister hade varit angivare och/eller spionerat på sina vänner och kollegor, och de bröt dessutom ofta mot lagen genom att inte berätta detta.
Naturligtvis gällde detta även politiker och i stort sett alla som hade någon position att tala om i det polska samhället, för om man inte gick med på att arbeta i hemlighet för säkerhetstjänsten så gick det inte särskilt bra för karriären!
Den polska högern har sagt detta i flera decennier och protesterat mot "det fria Polens" nya politiker ängsligt verkade hålla de gamla kommunisterna (som ses som brottslingar av många, och som onekligen är just detta i väldigt många fall) om ryggen. Det blev helt enkelt aldrig någon faktiskt uppgörelse med det kommunistiska förtrycket. Inget som verkligen kändes av i alla fall, bara några bondeoffer.
I "kulturvärlden" som ju på nyspråksvis innefattar all journalistik utom sport och finans, och som handlar framförallt om realpolitik, så sitter alltså gamla kommunistiska angivare och utgör ett halvhemligt och korrupt nätverk där alla har hållhakar på varandra. De ser också till att endast rekrytera från de egna leden, både av ideologiska skäl och för att inte riskera att riktiga journalister ska få inflytande och avslöja dem.
Det är väl inte särskilt förvånande att detta upplevs som mycket skadligt för det polska samhället! Inte minst undrar många hur stort inflytande moskva och ex-kgb har på det polska medielandskapet, något som inte är så roligt med tanke på vad som pågår i grannlandet Ukraina.
Det är i detta ljus de nya polska "hårda tagen mot media" skall ses; den första riktigt konservativa regeringen i Polen vill göra upp med den kommunistiska korruptionen en gång för alla och låta Polen börja om på nytt, som en verkligt fri demokrati.
Den nye premiärministern är bror till den förre premiärministern som "avled olyckligt" tillsammans med hela sin regering då hans flygplan drabbades av "en olycka" i Ryssland. Så silkesvantarna har åkt av.
Nu kanske ni förstår varför våra svenska "journalister", som ju lyckades få hela det svenska STASI-arkivet förstört, börjar svettas.
Hej.
Det finns sanningar och sanningar. Någon på SVT/SR är påläst på Lenin, så mycket är uppenbart. Den sanna sanningen är sannare än det som råkar vara sant.
En fritt tänkande människa som är sig själv först och sina olika kollektiv sedan vill veta vad som är sant. En följare vill veta vad som är sant, men inte ta reda på om det är en sanning eller en sann sanning.
Postmodernismen befriade följarna från bördan att välja: istället kan man nu dubbeltänka bort varje risk för diskrepans och dissonans.
Boten är tyvärr auktoritär hur man än vänder och vrider på sig.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare