Orden ”EU” och ”kris” tycks ständigt förbundna med varandra. Hur många gånger har vi inte sett hur EU:s regeringschefer träffats i ”krismöten”? EU befinner sig, som Göran Persson en gång konstaterade, i ett ständigt slags kristillstånd. Men den här gången tror jag att det är allvar.

Migrationen till Europa har satt fingret på en väldigt öm punkt för EU-anhängarna: solidariteten mellan medlemsländerna. Det är detta kit, övertygelsen om att ett enat Europa tjänar alla medlemsländer väl, som är tänkt att hålla ihop en spretig union bestående av 28 väldigt olika länder med skilda intressen.

Nu ser vi att solidariteten inte finns där när den sätts på prov i skarpt läge. Det är månne en ögonöppnare för många ja-sägare, men vi som varit lite mer skeptiska till EU:s utveckling och det politiska projektet som sådant, får nu vatten på vår kvarn.

Jag tror att den växande skepsis mot EU som vi ser i och med att EU-kritiska partier får vind i seglen i bland annat Ungern, Polen, Storbritannien och Frankrike till stor del beror på att EU:s strävan efter det som kallas ”ever closer union” inte alls gått i takt med vad folken själva vill. EU har expanderat sin makt på medlemsländernas (och därmed demokratins) bekostnad alldeles för snabbt. Hanteringen av folkomröstningar som gett ”fel” resultat vid fördragsändringar är ett tydligt exempel på den arrogans som länge präglat EU-projektet.

Federalister har velat skynda fram och köra över dem som önskat behålla ett samarbete mellan suveräna stater. Detta har samtidigt gjort det mer än lovligt att skylla det egna landets problem på EU även när de är inhemskt skapade. Inte heller svenska politiker är för goda för att använda detta knep. Statsminister Löfven fortsätter nämligen att beskylla EU för kollapsen i det svenska asylmottagandet. Andra länder, har vi fått veta, måste ”ta sitt ansvar”. Men tänk om det är just detta som dessa länder har gjort? Att ta sitt ansvar gentemot de egna väljarna.

Migrationskrisen accelererar nu en redan påbörjad uppdelning av Europa i öst och väst. Igen. Just den uppdelning som vi trodde att vi hade kommit bort från. Schengen riskerar att falla.

Eftersom migranttrycket på Grekland är högre nu än det var under samma tid i fjol, och fjolåret ledde till gränskontroller och stängsel, finns det egentligen ingenting som tyder på att 2016 kommer att bli ett år då EU hanterar migrationen bättre.

Det lär snarare bli ett år där uppdelningen i öst och väst förstärks, och där alla ser om sitt eget hus. Precis som Sverige, väldigt senkommet, började göra i november efter att ha pekat finger mot de länder som gått före.

I förlängningen kan det vi nu bevittnar vara början på slutet för EU som vi känner det. Det behöver inte betyda kaos och elände. Det öppnar nämligen upp för ett alternativ till den överstatliga superstat som EU-ledarna velat bygga, ett projekt som nu närmast kan dödförklaras.

I bästa fall kan vi komma att få ett handelssamarbete mellan Europas suveräna stater. Utan en ”president”. Utan ett gemensamt försvar. Utan en gemensam valuta. Det som vi EU-skeptiker helst av allt vill se.

Visst, resan dit kan komma att bli lite skakig. Det är å andra sidan inget som Europa är ovant vid.