Tiden går. Ännu har avhysningen av landets största migrantläger i Malmö inte genomförts. Den som skulle ha skett i april sköts upp. En ny deadline sattes: 1 november kl. 16.00. Inget hände. Nu ligger saken hos mark- och miljööverdomstolen. Sällan har svensk byråkrati framstått i sämre dager.

I dag har aktivister samlats för att protestera mot att Sverige har äganderätt. Det är en på flera sätt sorgesam historia. För markägaren som fått sin mark ockuperad. Men också för hela samhället som kapitulerat av rädsla för att få anklagelser om ”rasism” och ”antiziganism” kastade mot sig.

Denna gå på tå-mentalitet har fått följden att vänsterextrema åsikter blivit mainstream. Det har blivit kutym att försvara markockupationer, nedskräpning och kåkstäder. Allt åt alla-mentaliteten har vunnit stora segrar i Sverige de senaste åren. Det sätter landet i ett slags undantagstillstånd. Lagen gäller – men bara för vissa och bara ibland.

Jag är inte ens till freds med argumentationen för själva avhysningen. I stället för att säga som det är – att vi inte kan acceptera att någon tar annans mark i besittning utan lov – har politikerna gjort det hela till en miljöfråga och en fråga om de romska migranternas välbefinnande. Lägret är helt enkelt en sanitär olägenhet som innebär hälsorisker för de boende, säger kommunens tjänstemän. Det är lite som att säga att en inbrottstjuv ska avlägsnas för att denne under inbrottet glömt en kastrull med pasta på spisen som står och kokar torrt, inte för själva inbrottet.

Det finns bara en väg att gå här: platsen måste utrymmas, och detta ska inte främst ske av omsorg om ockupanterna utan för att värna markägarens äganderätt. Vart ockupanterna tar vägen är faktiskt varken polisens, Malmö stads eller svenska skattebetalares ansvar.

Läs även:
Fnordspotting