Gustav Fridolin visade i går att han är en oändligt mycket mer professionell politiker än sin språkrörskollega Åsa Romson, som passade på att göra ännu en Auschwitz-tabbe dagen till ära.

Det var en nedtonad och ödmjuk Fridolin vi fick se i gårdagens almedalstal. Och eftersom det i år var han och inte Åsa Romson som stod på scenen, blev det heller inga hätska utfall mot vita, medelålders män. Vi får ge oss till tåls till nästa år igen.

Borta var skrytet om hur Miljöpartiet ska bli Sveriges tredje största parti. Borta var de ilskna angreppen på Sverigedemokraterna. Fridolin kostade till och med på sig att tacka Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf för att de fört och för en miljöpartistisk migrationspolitik. Det måste kännas skönt för Lööf att få ett uppriktigt tack av ledaren för riksdagens tossigaste parti.

Fokus var skolan och miljön. Det är Fridolins hemmaplan, och här navigerar han med viss pondus. Men han berörde på slutet även migrationspolitiken, och här lät det som det brukar. Sverige måste ta ansvar. Det är lite jobbigt just nu, men vi har klarat utmaningar förr. Det måste gå.

Problemet är att det stannar där. Fridolin har endast vackra ord om hopp och ansvar att ge. Han vet att mottagandet måste bli bättre – men inte hur. Han vet att bostäderna måste bli fler – men inte hur. Han vet att nyanlända utan relevant utbildning eller arbetslivserfarenhet måste komma i arbete – men inte hur.

Detta är symptomatiskt för Miljöpartiet. De har aldrig suttit i en regering tidigare, och är därför vana vid att drömma fram sina förslag snarare än att pröva dem mot verkligheten. Det arvet blir tydligt nu när partiet innehar ministerposter utan att prestera någonting.

För integrationsutmaningen blir inte mindre. Den fortsätter växa, och problemen ackumuleras. I år väntas 12 000 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Det kommer just nu 300 i veckan. Kommunerna får trolla med knäna genom att överbelägga befintliga boenden, upphandla väldigt dyra jour- och HVB-hem och trycka in barnen och ungdomarna i överfulla skolklasser. I Malmö pratas det om en ”krissituation” om det kommer fler barn. Och fler kommer det ju komma.

Detta är vad Stefan Löfven har kallat ”en liten ansträngning”. Gustav Fridolin lovar bara att det löser sig, på något sätt. Så oseriöst tar Sveriges regering på de enorma utmaningar som svenska kommuner tvingas hantera just nu. Detta är inget annat än ett rent folkförakt.

Tidigare bloggat:
Invandringskollaps


Läs även:
Fnordspotting