Stefan Löfven leder en regering som sitter kvar endast för att oppositionen tillåter det. Den lägger förslag som innebär högre skatter för vanligt folk, den har inga svar på hur skolkrisen ska lösas, hur den akuta bostadsbristen ska bemötas och den vill upprätthålla en havererad migrations- och integrationspolitik.
Som Ivar Arpi konstaterar i SvD måste situationen i svensk politik te sig fullständigt obegriplig för den som betraktar Sverige utifrån. Den rödgröna regeringen regerar landet på oppositionens budget. Den borgerliga oppositionen kan enligt en blocköverskridande överenskommelse inte rösta på sin egen budget eftersom den då kan riskera att vinna ännu en gång. Därför ska den lägga ned sina röster.
I stället för att försöka få igenom sin politik ägnar oppositionen sig åt att göra så kallade tillkännagivanden i riksdagen – som regeringen kan strunta i. I dessa tillkännagivanden samarbetar Alliansen med Sverigedemokraterna, det parti man absolut inte vill ha något samröre med.
Så ser svensk politik ut just nu. Det upprörande är att den här absurda situationen inte skulle ha behövt uppstå om oppositionen bara släppt sin beröringsskräck till SD och satt sig ned vid förhandlingsbordet efter valet. Varför vänta? Det kommer knappast bli lättare efter nästa val.
Anna Kinberg Batra hoppas uppenbarligen att Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet ska köra landet i diket fullständigt och att besvikna S-väljare ska gå över blockgränsen. Helst till M. Detta är ett vågspel. För vad händer om de besvikna S-väljarna inte går till M utan i stället till SD?
En fortsatt SD-tillväxt är trolig eftersom just de frågor som lockar väljare till partiet – asylinvandringen, segregationen, kommuners växande svårigheter att finansiera kärnområdena i välfärden – ser ut att öka i både betydelse och allvar.
Näringslivet vill se ett slut på Decemberöverenskommelsen. Alliansens egna väljare vill se ett samarbete med SD. Argumentet mot ett sådant har varit att partierna står för långt ifrån varandra.
Men man ska minnas att Alliansen faktiskt regerade i åtta år på en kvartett bestående av ett parti som vill kvotera föräldraförsäkringen, ett som vill ha vårdnadsbidrag, ett som vill gå med i Nato, två som absolut inte vill gå med i Nato, ett som vill bygga ut kärnkraften, ett som vill avskaffa kärnkraften och så vidare. Och ändå fungerade det. Det kallas att kompromissa.
Om ett samarbete med SD, som kan se ut på lite olika sätt, inte kommer till stånd, riskerar Alliansen att behöva tampas med ett SD i 20-procentsklassen 2018. Frågan är vad alliansledarna har för plan då.
Alliansen och Sverigedemokraterna kommer knappast samarbeta inom denna mandatperiod.
/ Magne
Det absolut finaste en svensk politiker kan göra är att ta avstånd från SD. Ingenting är bättre för att bygga sin image som anständig, demokratisk och antirasistisk, det vill säga den direkta motsatsen till SD som är oanständiga(!), odemokratiska och rasistiska. Löfven lägger också till – för att fullända bilden – att SD är nyfascistiska.
Men fårket lyssnar inte.
Politikerklassen och journalistklassen har nu stora problem med fårket, exakt vad är det som idioterna inte fattar? Vi talar gång på gång om hur vidriga SD är men det hjälper inte för ett ögonblick, fårket går ändå ut till epatraktorn, drar en sväng och lyssnar till dansbandsmusik samtidigt som de trycker upp en ny snus i gomspalten.
Politikerklassen är tillsammans med journalisterna förtvivlade.
Så länge decemberkartellen inte erkänner verkligheten inom migrationsområdet kommer SD att fortsätta öka (inte i all evighet, men tills de är i majoritet). Små trevande försök har gjorts av allianspartierna – men för lite, för mjäkigt och för sent.
Egentligen hade ju inte AKB mer till plan än att det gällde att få det att se ut som om man hade en plan och att inte skita ner Reinfeldt-åren direkt.
När paniken stod som högst satte man sig till bords med de andra i Alliansen och Löfven.
Tillsammans lurade man sig själva och kom fram till en lösning alla kunde vara nöjda med.Tanken var att marginalisera SD och vänta in det röst-tapp SD bara MÅSTE drabbas av med medias hjälp.
Nu kommer det inget röst-tapp och verkligheten slår DÖ-skallarna på fingrarna gång på gång.
Naturligtvis har man inga svar nu.Naturligtvis har man inte en aning om vad man ska ta sig till.
Man satsade allt på ett kort, ett ganska lågt och dåligt ett dessutom, och det höll inte.
Nu återstår inte så mycket annat än att sparka burken framför sig så länge det går..
Om det finns någon självbevarelsedrift hos (m) reagerar man nog när SD går om i opinionen.
Man måste ta tag i migrationsfrågorna- annars hamnar partiet på 15% i valet 2018.
Men visst man kan ju uppdatera DÖ och förklara att en röst på SD inte gäller eftersom SD inte delar värdegrunden.
Paniken
när S tappar röster och MP tappar både sin själ och röster.
Moderaterna får tillbaks någon procentenhet medans KD och FP inte får någon plats i riksdagen och Annie Lööf tjatar vidare och tycker sig vara nära 20 %.
I takt med fallande siffror kommer de inre konflikterna till ytan.
Och den allt tydligare paniken.
SD sitter tillbakalutat och rullar tummarna.
SD är redan nu i 20 % klassen. 2018 blir SD sannolikt största parti och hamnar i 30 % klassen. Denna förbannade massinvandring och genusfeminism. Hoppas borgarna tycker att den är värd att förlora makten för, och stämplas som paria av folket de närmaste hundra åren. Så monumentalt är lögnerna och sveket.
Märkligt att fria oberoende media undanhåller oss informationen om att de som häktats för försvinnandet i Kinnekulle är tre öststatare och att explosionen i Torslanda krävt en tidigare av polisen känds, från fd Jugoslavien,liv.
Är det verkligen någon som tror att förd invandringspolitik i längden kommer att klara sig trots att media sopar allt obehagligt under mattan?
Och vad händer med de som försökt dölja sanningen när den ändå kryper fram?
Varken presstöd eller Decemberöverenskommelser räddar någon då.
Så här ser AKB på saken: http://www.svd.se/m-konflikten-pa-sin-spets-jag-kanner-brett-stod
Man kan bara gissa att det kommer utrensningar inom moderaterna nu.
Det förekommer uppgifter om att polisen på sinpresskonferens både varnat och bett journalister som ofredat flickans familj att låta den vara i fred.Tydligen gäller inga lagar vare sig juridiska eller moraliska för journalister.Vilket tydligt bevisas ännu en gång!
Alla dessa artiklar, blogginlägg, tyckerier… etc, så torde bara en sak påverka 7partierna. Opinionssiffrorna. När skräcken växer, så frodas förändring. Det har inte fullt upp gått upp för DÖ-gänget att opinionen svängt, samt att deras cementerade position föder SD oupphörligen. Skall bli intressant; ju närmare valåret 2018 vi kommer, hur paniken bryter ut, och framkallar panikomsvängning. Om ej… bye-bye, riksdagen.