Normalt brukar vi bedöma rättsfall utifrån några enkla kriterier. Bevisen mot den tilltalade och målsägarens trovärdighet är två grundläggande sådana.

I våldtäktsärenden är dock bevisvärderingen inte så viktig längre. Här handlar det om att rutinmässigt ta ställning för målsägaren och att få så många misstänkta gärningsmän som möjligt fällda. Det senaste våldtäktsfallet med en 27-årig man och en 13-årig flicka är ett typexempel på hur media brukar reagera.

Både tingsrätt och hovrätt anser det klarlagt att mannen och tjejen haft sex. Men det går inte bevisa att en våldtäkt ägt rum eller att mannen insett att hon var under 15 år. Flickans berättelse har därutöver visat sig felaktig på vissa punkter (det gäller även mannens) och ord står som så ofta mot ord. Om domstolen inte kan ställa det utom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig till brottet ska denne frias från anklagelsen. Det är så det fungerar i en rättsstat.

Tre ”experter” tillfrågas om händelsen av Metro. Två av dessa experter är Madeleine Leijonhufvud och Elisabeth Massi Fritz, två återkommande profiler i våldtäktsärenden (eller kanske snarare en stofil och en profil).

Av en gaggig professor emerita ska man inte förvänta sig alltför mycket. Men av en fortfarande aktiv advokat borde man kunna ställa lite högre krav på ett ryggmärgsgrundat stöd för rättssäkerheten. Elisabeth Massi Fritz är dock mer aktivist än jurist. Det visar hon ånyo när hon lägger fram förslaget att den som vill ligga med någon som är yngre måste begära att få se legitimation. Snacka om att förstöra den erotiska stämning som kan ha uppstått…

Mannen har helt klart handlat moraliskt klandervärt och, som det verkar, utnyttjat situationen. Men det går enligt hovrätten inte att bevisa våldtäkt mot barn. Det är trots allt inte förbjudet att vara en riktig typ.