Så blev då Anna Kinberg Batra som väntat vald till ny moderatledare. Hon höll ett lamt installationstal. Månne behöver hon öva på sin talekonst. Men framför allt var talet fullt av allmänborgerliga plattityder vi har hört tusen gånger förr och tomt på visioner och tydliga frihetliga ställningstaganden.

Det var ett förvånansvärt ljummet tal ackompanjerat av pliktskyldiga men föga entusiastiska applåder. Kinberg Batra vill ha ordning och reda i välfärden och likvärdiga skolor överallt. Floskler om ”öppenhet”. Och givetvis ett försvar av decemberöverenskommelsen, som ju är hennes plikt i egenskap av ny partiledare. Det enda tydliga ställningstagandet som bryter med den reinfeldtska linjen är att Kinberg Batra vill utreda förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap.

Jag vet inte exakt vad jag hade väntat mig av Kinberg Batras första framträdande som nyvald moderatledare. Inte mycket. Men jag tycker att hon missade en chans att redan från start sätta bilden av att förändring är på gång.

Hon skulle ha kunnat vara mycket tydligare med att en moderat kärnfråga är självförsörjning för alla. I denna fråga ryms även migrationspolitiken. Hon skulle ha kunnat sätta ned foten mot moralistisk skitlagstiftning. Moderaterna slogs en gång i tiden mot förmynderiet. Hon hade även kunnat ta avstånd från övervakningsstaten och kräva ett stopp för massövervakningen.

Vi fick inget av detta. Vilket inte var så överraskande. Men Kinberg Batra måste våga om hon ska kunna stoppa tappet till Sverigedemokraterna och samtidigt göra Moderaterna till en relevant borgerlig kraft under de kommande åren. En fortsatt vandring mot mitten är inte svaret.

Problemet just nu är att ingen, inte heller alla de moderater som valde Kinberg Batra i dag, vet vad hon vill. Tyvärr blev vi inte så mycket klokare efter hennes första tal som moderat partiledare.