Jaha. Så blev det inget nyval. Regeringen och Alliansen är överens om att förändra budgetreglerna på ett sätt som underlättar för en minoritetsregering att få igenom sin budgetproposition, alltså ungefär det allianspartierna föreslog på DN Debatt i början av december.

Månne såg regeringen detta som en av oppositionen utsträckt hand. I vilket fall har nu sex av åtta riksdagspartier enats om fyra punkter som underlättar minoritetsstyre:

1) Den statsministerkandidat som samlar ett stöd från en partikonstellation som är större än alla andra partikonstellationer ska bli vald. Detta cementerar blockpolitiken och gör i praktiken SD maktlösa i framtida budgetomröstningar eftersom de inte anses ingå i något av de stora blocken. 


2) Budgetutbrytningar omöjliggörs. Det betyder att budgetar bara kan tas eller fällas i sin helhet.


3) Alliansen lägger ned sina röster när regeringens budgetproposition läggs i vår. Regeringen, med stöd av 38 procent av svenska folket, kan alltså få igenom sin politik efter att ha regerat på en alliansbudget under några månader. 


4) Samarbete kring pensionerna samt energi- och försvarspolitiken. 

Detta känns som en panikartad åtgärd. Det är heller inte särskilt snyggt att ändra budgetreglerna enbart i syfte att stänga ute ett enskilt parti. Överenskommelsen betyder i praktiken att sex av riksdagens partier (och V har inget emot överenskommelsen) ger minoriteten, i detta fall regeringen, större makt. Vilket inte känns särskilt demokratiskt.

De stora vinnarna heter Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 38-procentsregeringen kan sitta kvar och med hjälp av oppositionen få igenom sin politik. Bara för ordningens skull. Alliansen har därmed spottat sina egna väljare i ansiktet. Deras väljare röstade inte för Löfven som statsminister och avsåg inte att ge Miljöpartiet ett avgörande inflytande över politiken.

Alliansen lämnar alltså walkover under de kommande fyra åren. Vore jag alliansväljare skulle jag känna mig lurad och förbannad. Rädslan för politiska konflikter banade väg för denna blocköverskridande och demokratiskt högst tveksamma överenskommelse.

På presskonferensen var ”ansvar” det gemensamma slagordet. Ansvar för Sverige. Samtidigt var Jan Björklund noggrann med att påpeka att de politiska konfliktytorna i svensk politik inte får krympa som en konsekvens av den stora så kallade decemberöverenskommelsen.

Det är lite ironiskt att han säger så på just den pressträff då Alliansen gått med på att låta en 38-procentsregering få igenom sin politik. De borgerliga tillåter fyra års sossestyre med miljöpartistiskt inflytande över både pensions-, energi- och säkerhetspolitiken.

Hur detta märkliga agerande skulle bevara konflikten i svensk politik är svårt att se. Tvärtom har de sex partierna skärpt en annan konflikt, nämligen den mellan SD och alla andra partier. I praktiken har Sverigedemokraterna i mångas ögon förvandlats till det enda oppositionspartiet, en roll jag inte tror att detta parti har något emot. För att understryka denna nya roll kommer SD lämna in i en misstroendeförklaring mot Löfven.

Jag tror att Alliansen har begått ett stort misstag. Det nya politiska läget lär gynna SD i valet 2018. Men det tar vi då. Först väntar fyra års rödgrönt vanstyre. Grattis, alla alliansväljare.