De politiska partierna samlas just nu på sin och alla lobbyisters stora firmafest i Almedalen. Det kommer hållas möten i alla tänkbara frågor om stort och smått, men i mediernas blickfång finnas riksdagspartierna (och givetvis Fi).

Stefan Löfven kallade till presskonferens i dag och talade om en socialdemokratisk satsning på ”maxgrupper” i förskolan. Det var en precis så oinspirerad och ofokuserad genomgång som vi vant oss att få från S-ledaren. Är det en sådan uppvisning som ska väcka engagemang behöver nog Socialdemokraterna tänka till lite (Löfven lär dock få hård konkurrens i konsten att hålla tråkiga framträdanden i Almedalen).

Aldrig är en liberals grubblerier så svåra som under ett valår. I färskt minne finns å ena sidan de gångna fyra årens bakslag. En utbyggd övervakningsstat. Nästan fullständig frånvaro av liberal reformvilja. Kapitulation inför vänsterns problemformuleringar. Statsfeminism. Å den andra finns en insikt om att alternativet faktiskt är ännu värre.

Tanken att rösta på något av allianspartierna är motbjudande. Moderaterna har exempelvis inte bara blivit ett arbetar-, utan också ett hen- och hbtq-parti. Ändå måste saken åtminstone övervägas eftersom alternativet inte bara heter Socialdemokraterna utan också Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi kan komma att få gamla kommunister i en svensk regering. Frågan är då vad en liberal väljare ska göra för att söka förhindra detta.

Inför tanken på en tredje Reinfeldt-regering känner jag mest likgiltighet. Jag tror att det vore bra om Reinfeldt förlorade, Moderaterna fick en ny partiledare och påbörjade något slags idéarbete igen. Dessutom är det mycket värt bara att bli av med Beatrice Ask som justitieminister.

Men en S-ledd regering med miljöpartister och vänsterpartister är verkligen inget roligt scenario. Vi kan räkna med högre skatter, mer förmynderi och ännu mer tokfeminism. Mer politik och mindre frihet är den huvudsakliga beståndsdelen i det rödgröna receptet.

Det kompletta skräckscenariot är förstås en regering bestående av S, Mp, V och Fi. Riktigt så illa vill jag ännu inte tro att resultatet av höstens val kommer att bli. Men jag vågar samtidigt inte utesluta det, om Löfven vill ha en majoritetsregering i stället för en svag minoritetsregering som tvingas söka stöd hos mittenpartierna.

Det bästa vi kan hoppas på är nog trots allt att det blir ett dödläge med en regering som inte kan göra så mycket alls. Det förutsätter sannolikt att Sverigedemokraterna växer för att kunna bli vågmästare igen.