Sam Sundbergs ambitiösa bojkott av nätets jättar Google, Facebook, Microsoft och Apple ledde honom närmast in i social isolering. Hans resa säger väldigt mycket om hur vi lever våra moderna liv, men ställer också frågan om vi verkligen vill att en handfull amerikanska storföretag ska ha tillgång till all vår elektroniska kommunikation och i praktiken hela vårt privatliv.

Våra liv är i dag i hög grad uppbyggda kring de sociala medierna. Det är med Facebooks hjälp vi minns om någon fyller år. Det är med Googles hjälp vi hittar rätt när vi kört fel. Det är med Microsofts hjälp vi kan hålla kontakten med och se våra nära och kära på andra sidan jorden. Vi använder Apples tjänster i våra datorer, telefoner och surfplattor. De är en del av oss nu.

Minsta steg loggas, sparas och kan användas av företaget. Eller av staten. Sedan i somras vet vi nämligen att den amerikanska underrättelsetjänsten NSA har tillgång till all vår kommunikation och att den inte ens drar sig för att underminera de tjänster vi använder för att skydda oss från angrepp från kriminella. NSA:s mål tycks vara fullständig insyn i alla människors kommunikation, hela tiden. Det verkar dystopiskt men är bitter verklighet sedan flera år tillbaka.

I hög grad har vi oss själva att skylla. Vi är nämligen väldigt generösa med vår personliga information när vi tror eller tycker att vi får något tillbaka. Ofta ger vi upp vårt privatliv för lite utökad bekvämlighet.

Vi lever våra liv i ett slags digitalt skyltfönster mot omvärlden. Alla kan titta in. Vi uppmanar dem närmast att göra det. Vi inbillar oss att vi är intressanta. Viktiga. Att våra vardagsbestyr också är det. Att det vi gör berör andra. På så vis har storföretagen manat till vår narcisstistiska sida.

Det går knappast att smita undan längre. Alla våra köp registreras. När jag härom året köpte en telefon till en anhörig tvingades jag visa legitimation – trots att inget abonnemang var kopplat till telefonen och att jag betalade kontant. När detta upprepades vid inköpet av en annan telefon, åter igen utan abonnemang, frågade jag varför. Försäljaren hävdade att det var en försäkringsfråga. Butiken ville veta vem som köpt telefonen ifall någon skulle komma in med den och vilja häva köpet.

Jag handlar mycket på nätet. Jag vet att min köphistorik sparas och kan ses av den amerikanska staten (om den skulle vara intresserad). Det har inte påverkat mitt köpbeteende. Än. Men nog är det en obehaglig tanke att ingenting är privat längre, att defaultläget är att någon hela tiden har rätt att veta något om oss. I stället för tvärtom.

Att internet kontrolleras av ett fåtal storföretag betyder att en stor del av vårt liv ligger i deras händer. Och de tjänster vi använder kontrolleras i sin tur av underrättelsetjänsterna. Vi som vanliga medborgare sägs inte vara målet för övervakningen. Ändå övervakas vi konstant. Ingen har riktigt lyckats förklara varför.

Det som oroar mig mest är att detta är på väg att bli ett normaltillstånd. Upprördheten var stor när Snowden avslöjade hur omfattande övervakningen är – men bara selektivt sett. Folk har inte gått man ur huse. Den breda massan har reagerat med jämnmod. Det finns en utbredd uppfattning att detta är ett pris vi får betala och att det ändå inte går att stoppa.

Övervakningen kommer inte att bli en valfråga i höstens riksdagsval. Den diskuteras inte mycket ens på EU-nivå. Men gränsen för vad som är anständigt har passerats med råge. Vi vet att vi inte behöver ha ett övervakningssamhälle för att känna oss trygga. Denna falska förespegling måste tillbakavisas.

Det är dags att ta vårt internet tillbaka. Det är dags att ta tillbaka makten över våra liv. Omöjligt är det inte. Men då måste fler vara beredda att offra en del bekvämlighet längs vägen. Vinsterna är så mycket större.