Det började med en artikel på SvD:s Brännpunkt i vilken Centerpartiets Fredrick Federley med den senaste tidens händelser i Ukraina som exempel lyfte fram riskerna med övervakning och teledatalagring. Federleys poäng var att Sverige får problem med sin trovärdighet när vi kritiserar Ukraina samtidigt som vi själva godkände datalagringsdirektivet.

”Bråket” som uppstått mellan Fredrick Federley och Piratpartiets Anna Troberg (och där även PP:s Christian Engström kommit med på ett hörn) handlar om principer och kompromisser, om ideologi och mod. Men framför allt om trovärdighet. Går ord och handling ihop?

Sverige är inte som Ukraina, skriver Federley. Det finns ingen risk för att övervakningsstaten kommer att förtrycka svenskar såsom den ukrainska förtrycker ukrainarna. I sak är det förstås en korrekt iakttagelse. Risken är åtminstone liten.

Men vi måste samtidigt vara tillräckligt ödmjuka för att konstatera att vi inget vet om vilken regering Sverige har om tio, femton eller tjugo år. Hur svenska lagar har förändrats. Hur världsläget har tvingat fram genomgripande kursändringar och devalveringar av värden vi tidigare trodde var skrivna i sten.

Därför ska vi alltid ta det säkra före det osäkra och aldrig ge staten den sorts makt som möjliggör det förtryck vi nu ser i exempelvis Ukraina. Vi ska aldrig förlita oss på att goda politiker skyddar oss från förtryck.

Å ena sidan är det lite onödigt att personer som egentligen tycker ungefär samma sak i integritetsfrågorna ger sig på varandra. Det finns en större fiende att bekämpa, och det görs bäst gemensamt.

Å den andra är det viktigt att politiker, särskilt de med hög svansföring i dessa frågor, ställs till svars. Det är bra att vi jämför ord och handling, att vi bryr oss om att reko politiker faktiskt lever upp till sina fina ord. Federley gjorde inte det 2008.

Jag uppfattar Federley som en i grunden god liberal. Därför går det att fråga sig vad han egentligen gör i Centerpartiet.

Läs även:
Christian Engström (igen), Anna Troberg (igen)