Aftonbladets Lena Mellin manar till kamp mot den dåliga svenska tekulturen. Det är svårt att inte instämma i denna uppmaning.
Kaffe finns det i alla tänkbara varianter. Svenskar är ett kaffedrickande folk. Runt tio kilo per person och år sätter vi tydligen i oss. Endast finländarna är värre. Men även om tedrickandet tycks ha ökat på senare tid är utbudet av gott och bra te förfärande litet i den svenska huvudstaden. Här finns det inte många ställen att vända sig till om man vill ha ett bra utbud av te. Chaikana är ett av få.
Det som oftast finns att tillgå är tråkigt löste som Söders höjder, Earl Grey och kanske något sötsliskigt alternativ med ett spralligt namn. Om man har tur. Många kaféer har inget annat att erbjuda än Liptons påsteer (också känt som skräp i påse). På arbetsplatser lyser te ofta helt med sin frånvaro.
Jag brukar därför ha som vana att ta med eget te på jobbet. Och på hotellvistelser, i såväl Sverige som i andra europeiska länder, har jag bett om hetvatten till frukosten och sedan hällt i mitt eget te.
Jag föredrar att dricka mitt te hett. Även här kan det bli problem om man beställer te på ett kafé. Vattnet är inte alltid tillräckligt hett. I Kina dricks te ofta ljummet och kallt, men personligen har jag svårt för det. Jag vill ha det riktigt hett, annars kan det kvitta.
Det kinesiska sättet att dricka te på ett tehus eller restaurang är annars väldigt sympatiskt. Du beställer in en tekanna och betalar för teet, inte vattnet. Det betyder att man får den påfylld med vatten så snart man druckit ur. Ibland erbjuds en termos så att gästen själv kan sköta påfyllningen. På detta sätt kan du få ut väldigt många koppar te från en enda kanna. Kort sagt ett smartare och mer ekonomiskt sätt att dricka te på.
Om det är någon dryck förutom vatten jag aldrig skulle vilja avstå från är det te. Resten kan faktiskt kvitta, vilket jag märker nu när jag äter paleolitisk kost och varken dricker mjölk, läsk eller alkohol.
Senaste kommentarer