Emellanåt dyker det upp insändare och inlägg om porrens påstådda skadeverkningar, dess kränkande karaktär och vad den gör med konsumenten. I synnerhet den som konsumerar mycket.

Frågorna är inte irrelevanta, ty allt kan missbrukas. Men de ställs ofta ur ett negativt perspektiv, vilket oundvikligen resulterar i en negativ slutsats. Att porr på något sätt är skadlig tycks ovedersägligt.

Radikalfeministen Ebba Witt-Brattström är föga förvånande en av dem som hävdar det. Men hon går betydligt längre i sin sexnegativa maktanalys. Brattström tycker att ”sexualiserat kvinnohat” i dag är det ”normala” i våra relationer. Det är en illvillig anklagelse mot oss alla, egentligen. Mot män som sägs förtrycka kvinnor i sänghalmen. Mot kvinnor som är så svaga att de inte kan freda sig eller framföra sin vilja.

Det är mycket som är tokigt i Ebba Witt-Brattströms text i DN Kultur. Hon varken förstår eller accepterar porrens potential som positiv kraft i våra sexuella relationer. Hon förklarar gruppvåldtäkter med porrfilmernas gruppsexscener. Och hon kritiserar, precis som ett antal kristna företrädare gjorde för inte så länge sedan, RFSU:s information ”Sex i skolan”.

Brattström förstår inte (eller väljer att ignorera) att våldtäkt är ett uppsåtsbrott, vilket förklarar den friande domen mot de fem pojkarna i det uppmärksammade Tenstafallet. Hovrättens friande dom hade nämligen inte med ”nätporrens kränkande värdesystem” att göra utan förklaras av att åklagaren inte kunde bevisa att pojkarna haft uppsåt att våldta.

Det är populärt att anklaga porren för allt sexuellt våld i samhället. Kausaliteten är emellertid ytterst tveksam. Talande nog anger Ebba Witt-Brattström heller ingen forskning som stödjer hennes tes (presenterad som fakta) att gruppvåldtäkter ökar och att gruppsex i porrfilmer skulle vara en orsak till detta. Parallellen förefaller mig absurd, men för den som ser pornografi som ett slags övergrepp är det förmodligen en logisk slutsats. Om än inte en korrekt sådan.

Ebba Witt-Brattström begår kardinalfelet att låta sin konservativa sexualmoral vara spegel för alla kvinnors, även alla unga kvinnors. En 20-årig svensk kvinna har högst sannolikt en liten annan uppfattning om sex än Brattström. Ändå gör hon sig till talesperson för alla kvinnor, och beskriver en ”spänning” mellan kvinnors och mäns sexualmoral.

Vilken sexualmoral har hon då själv? En ledtråd är att Ebba Witt-Brattström för några år sedan uttryckte besvikelse över att svenska kvinnor tagit efter männens sexuella beteende. Det var inte målet med den feministiska kampen, menade hon. Målet var att ”de unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare … är kanske inte det bästa”. I stället har unga kvinnors sexpartners ökat i antal.

Ebba Witt-Brattström är naturligtvis fri att tycka vad hon vill om att unga har sex med flera partners än vad hon själv hade som ung. Men hennes inställning grundas i en i mitt tycke konservativ och inskränkt moral, och hennes besvikelse över att unga inte håller händerna på täcket har inget att göra med patriarkala strukturer eller porrens påstått skadliga påverkan på oss. Den som framför ett sådant påstående måste också lägga fram stöd i form av resultat från relevant forskning. Vilket aldrig görs.

När man som Ebba Witt-Brattström har fel redan i sina utgångspunkter blir även slutsatserna helt uppåt väggarna. Men det var tydligen värt ett uppslag i DN Kultur. Se det som en lektion i radikalfeministisk inskränkthet och ohederlighet.